W.G. Sebald, i översättning av Ulrika Wallenström, omslag formgett av Lotta Kühlhorn
231 s. Albert Bonniers förlag 2015
I original på tyska Logis in einem Landhaus (1998, 2003)
Under en kurs om essäer jag läste på Linköpings universitet för … väldigt många år sedan nu fick vi läsa många fina texter, men det är framförallt två författarskap jag burit med mig sedan dess. Den ena är (självklar för er som följt mig) amerikanska Rebecca Solnit och den andra tyska W. G. Sebald (1944—2001). De är inte särskilt lika sett till stil eller perspektiv men de har båda en alldeles säregen närvaro trots att de sällan skriver om sig själva.
Essäsamlingen Logi på landet innehåller sex essäer som i ett övergripande tema handlar om utanförskap (samt två som tidigare utgivits i samlingen Campo Santo (2003)), i synnerhet sådant utanförskap som centraleuropeiska författare utsattes eller utsatte sig för. Flera av de omskrivna är sådana som jag inte är närmare bekant med, Johann Peter Hebel (1760—1826) och Eduard Mörike (1804—1875) exempelvis, vars berättelser genom Sebalds omsorg ges både höjd och djup. En annan mer bekant figur är Jean-Jaqcues Rousseau (1712—1778) som på Île de Saint-Pierre bebodde några rum strax intill de Sebald besökte flera hundra år senare, ett tidsöverskridande möte som är ganska typiskt för en riktigt bra essä.
Men, ska jag vara riktigt ärlig, är det en annan text i Logi på landet som i sig själv är så ofattbart bra att den borde vara obligatorisk läsning på all litteraturvetenskap: ”Le promeneur solitaire”.
De spår som Robert Walser lämnade efter sig på sin levnadsväg var så lätta att de kunde ha sopats igen. Åtminstone alltsedan sin återkomst till Schweiz 1913, fast i själva verket från allra första början, stod han endast i den flyktigaste förbindelse med världen. Ingenstans kunde han slå sig till ro, aldrig skaffade han sig ens de ringaste ägodelar. Han hade varken ett hus eller en varaktig stad, inte en enda möbel och ifråga om garderob på sin höjd en bättre och en sämre kostym. Även av det som en författare behöver för att utöva sitt hantverk hade han så gott som ingenting eget. I bokväg ägde han, tror jag, inte ens de böcker han själv hade skrivit.
Slutet av sitt liv bodde Robert Walser (1878—1956) på ett mentalsjukhus i ett försök att jaga bort eller åtminstone tygla demonerna och de eventuella skrifter som därefter tillkom skrevs i största hemlighet. Innan dess var han, som Sebald i citatet ovan belyser, så frikopplad från omvärlden att han med lätthet hade kunnat glömmas bort. Strax innan han skrev in sig producerade han sina altster i mikroskrift på gamla kvitton vars efemära natur vi alla känner till och hade det inte varit för några rådiga och välvillga hjältars insatser hade sannolikt det mesta gått förlorat. I essän tecknar Sebald ett oerhört fint porträtt av Walser och visar inte bara det av psykisk ohälsa påkallade hårda livet utan hur det ur den mångfacetterade Walser även kom något roligt och rent av vackert.
Logi på landet i allmänhet, men framförallt ”Le promeneur solitaire” visar upp Sebalds vindlande prosa och välvilliga blick på ett sätt som inspirerar mig både som läsande och skrivande person.