Max Porter
114 s. Faber & Faber, 2015 (2015)
Varken förlaget eller kritikerna verkar överens om vad det är Max Porter egentligen har gjort med Grief is the Thing with Feathers (kommer på svenska som Sorgen bär fjäderdräkt under hösten). En essä, en fabel, en novell, eller en blandning därav? Med lätthet går även poesi att lägga till listan över tänkbar kategorisering. Jag vill hävda att det är långt vid sidan av poängen med boken att försöka matcha den i utskurna former. Sanningen är snarare att det inte spelar någon roll.
Porter behandlar sorg och sorgen är oregelbunden, bångstyrig och motsägelsefull på ett sätt som speglas oerhört väl i formen som Grief is the Thing with Feathers har. Tre parter får en röst här: 1. Pappan, änkemannen, författaren som ska skriva om Ted Hughes; 2. Barnen, bröderna, och; 3. Kråkan som äntrar scenen med orden ”I won’t leave until you don’t need me anymore.”
Kråkan blir pappans låtsasvän, vilken även barnen relaterar till, som hjälper och stjälper och rullar och drar pappan genom sorgen efter den bortgångna frun. Oftast är han en dryg översittare, men kanske är han just det pappan behöver: en manifestation av sorgen att bearbeta känslorna genom. Vissa dagar går det bättre, och barnen ser att pappan förändrats sedan moderns död.
På många sätt, genom både form och innehåll, är Grief is the Thing with Feathers en mycket bra illustration över vad sorgen kan vara. Det är rörigt och det är känslosamt, det går upp och ner och ibland slår det absurda över i svart komik för att i nästa stund lämna ett bottenlöst hål i magen. På olika sätt berörs också frågan om vad man gör för att inte glömma och vad som händer när man ändå gör det. Barnen beskriver hur de medvetet glömmer saker om sin pappa för att känna sig mindre skyldiga när de glömmer saker om sin mamma. Det landar nära och det landar hårt.
Och det gör kanske att Grief is the Thing with Feathers är en bok, trots att den är så träffsäker och stundtals briljant, som nog inte lämpar sig för den som befinner sig mitt i en sorgeprocess. Däremot för den som gått igenom det ger boken både igenkänning och stöd och kanske en ventil för eventuella obearbetade känslor att pysa ut.