Originaltitel: Sen to Chihiro no kamikakushi
Regissör: Hayao Miyazaki
Manus: Hayao Miyazaki
Språk: Japanska
Land: Japan
År: 2001
Längd: 125 minuter
Spirited Away är den andra Miyazaki-filmen jag ser på mycket kort tid. Det återstår att se om jag tyckte bättre om den än om My Neighbor Totoro.
Chihiro och hennes föräldrar är på väg till sitt nya hus i förorten. När de är på väg till bostaden bestämmer sig hennes pappa för att ta en genväg genom skogen. Den smala stigen slutar abrupt vid ett hus som ser ut att tillhöra ett tivoli. På andra sidan huset hittar en öde paradgata med nylagad mat. Föräldrarna sätter sig för att äta men Chihiro vägrar. Istället ger hon sig ut på en lite upptäcktsfärd. När kvällen till slut lägger sig över platsen kommer skuggorna fram och gatan får med ens ”liv”. Hon upptäcker dessutom att föräldrarna blivit förvandlade till grisar och inser snart att hon är ensam i en värld hon inte är riktigt van vid.
Till skillnad från My Neighbor Totoro har Spirited Away en handling, en riktigt bra sådan dessutom. Utanpå den intressanta historien finns dessutom lager på lager på lager av häftiga idéer, varelser och koncept som alla kittlar min inspiration.
Filmen följer inte riktigt den västerländska mallen, men de sakerna som är påfallande annorlunda är inte såpass annorlunda att man inte kan acceptera dem. Det känns skönt att den inte är stöpt efter samma form som exempelvis Disneys barnfilmer.
Och musiken är riktigt bra, framförallt styckena med piano. Japanerna kan det där med pianon alltså…
Jag gillar verkligen Spirited Away. I sig själv är den visserligen speciell, men den lämnar ett frö av inspiration i mig och det gör att den verkligen når upp i toppbetyg.
Och musiken är riktigt bra, framförallt styckena med piano. Japanerna kan det där med pianon alltså…
Joe Hisaishi är teh bäst evah. Liksomtypba. (Hans bästa filmsoundtrack är dock till Sonatine.
Jag klassar inte Sen to Chihiro no Kamikakushi som en solklar favorit, men den är jämrarimej jäkligt bra, och känslan av det fantastiska är verkligen otrolig.
Det är roligt att du då och då visar prov på god smak, Martin. Det här en given femma i min bok, som jag äventyrligt nog vågade mig på att säga redan innan du såg filmen. Det är också den utan tvekan bästa Miyazaki-filmen, även om jag gillar allt jag sett av honom hittills.
Snigel: Det händer då och då, om än sällan. :P
Är inte säker på att jag skulle ge den en femma själv, men snäppet under iaf. Om det är den bästa Miyazaki-filmen vet jag inte heller…han har gjort så många bra och flera av de är bra på så olika sätt. Totoro, Mononoke Hime och Hotaru no Haka (Grave of the Fireflies) är också alla riktigt bra.