Snowpiercer

snowpiercer-poster

Regi: Joon-ho Bong
126 minuter. 2013


Först när temperaturen på jorden så sakteliga nådde digra nivåer gjordes en gemensam insats för att åtgärda det, men eftersom tiden mer eller mindre var ute krävdes mirakel. Miraklet var ämnet CW7 som sprutades ut i atmosfären och utlöste en ny istid och så när tog död på mänskligheten. Men människan har en tendens att gripa efter halmstrån och plötsligt blev den hånade och bespottade Wilford (Ed Harris) och hans intill absurditetens gräns utrustade tåg, Snowpiercer, räddaren i nöden.
     Så sedan katastrofen inträffade 2014 har tåget susat fram över och genom de enorma snöiga vidderna och när vi får kliva på har Snowpiercer gjort sjutton varv på den årslånga banan. Med den sista spillran av mänsklighet i säkert förvar innanför tågväggarna måste allt vara frid och fröjd? Nej, inbyggt i systemet är svåra klassklyftor. De längst bak i tåget trängs i skitiga och kalla vagnar och får bara märkliga protein-gelékuber att äta och ju längre framåt i tåget man kommer desto större är dekadensen och lyxen.
     För några dagar sedan kunde vi läsa nyheten (om man nu kan kalla det för nyhet) om att den rikaste procenten nu äger mer än vad jordens fattigaste hälft äger och att orättvisorna bara ökar, då ter sig den karga verklighet som Snowpiercer skildrar inte så långt bort. I den sparsamma population som är kvar på tåget är skillnaden mellan en klass och en annan bara antalet vagnar emellan, medan våra sju miljarder människor är utspridda med hav och öknar som skiljer oss åt. På så sätt fungerar Snowpiercer väl som ett förstoringsglass.
     När tåget först började rulla tvingades de i de lägre klasserna att äta varandra, berättar huvudpersonen Curtis (Chris Evans), och den typen av bokstavliga kannibalism är i överförd betydelse en beskrivning av att när man lever på ruinens rand tvingas man att kämpa mot de inom samma klass — det är en fråga om överlevnad — istället för att föra en kamp mot de stora orättvisorna. Samtidigt sjunger överklassbarnen hyllningssånger till Wilford i skolan, och förhindras på så sätt från att se deras egna privilegier, från att se orättvisorna.
     På liknande sätt gör Snowpiercer allt så väldigt tydligt, nästan övertydligt, med barn som tas från underklassen för att utföra farliga jobb, soldater som lyder maktens minsta vink, fruktansvärda bestraffningar och makthavare som predikar om att varje människa har sin plats och sin uppgift och det är viktigt för att upprätthålla balansen. Till slut finns det bara revolten kvar.
     Dessutom är filmen både fruktansvärt snygg och väldigt välspelad. Miljöerna såväl inuti som utanför tåget är kittlande, där de infrusna städerna passerar i kulisserna och alla dessa vagnar med unika interiörer. På något sätt känns det typiskt att kombinationen apokalyps och tåg någon gång skulle passera framför mig, för det är teman jag gillat länge. Adderas dessutom klasskamp är det förstås en riktigt hit.
     Huvudrollen spelas av Captain America-Chris Evans, något jag var skeptisk mot innan men som blev alltmer självklart ju längre man kom in i filmen. Tydligen hade de problem med att hans musklighet stod i vägen den magre och senige Curtis. Ett annat hedervärt omnämnande måste gå till Tilda Swinton som med sin Thatcher-inspirerade insats lyckas illustrera vad förakt och maktfullkomlighet verkligen innebär.
     Snowpiercer är den sydkoreanska regissören Joon-ho Bongs första film på engelska och en adaption av den franska serien Le Transperceneige av Jacques Lob och Jean-Marc Rochette. Alla är de för mig nya bekantskaper, och angenäma sådana, för jag får definitivt mersmak. Snowpiercer är apokalyps, den är science fiction, men som med all bra science fiction speglar den vår verklighet. Vi kanske inte behöver trängas på ett tåg i ett förfruset landskap, men vi sitter åtminstone i samma båt.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!