Silje Ulstein, i översättning av Marianne Mattsson, inläst av Lo Kauppi
12 h 59 min. Wahlström & Widstrand 2021 (2020)
I kölvattnet efter Där kräftorna sjunger (2018) har en rad thrillers med liknande anslag kommit. En av dessa är norska Silje Ulsteins (f. 1985) debutroman Kräldjursmemoarer och tyvärr lider den av lite samma problem som det jag hade med Där kräftorna sjunger. Därför utfärdar jag här en spoilervarning: Om du gillade Delia Owens bok kommer du säkert gilla Kräldjursmemoarer och bör således sluta läsa här.
Inte för att jag kommer att spoila jättemycket, det finns ingen riktig poäng med. Hur som helst, 11-åriga Iben kommer bort från sin mamma Mariam vid ett köpcentrum. Kidnappad? Ja, inte omöjligt, men varför? Det är något både Mariam och den lokala polisen försöker reda ut. I flera tidslinjer rör sig berättelsen framåt, med dålig stämning, obehagliga personer och en smula äckel. Genrekonventioner, och jag vet med mig att jag blir mindre och mindre mottaglig för det. Förutsättningarna i Kräldjursmemoarer bäddar ändå för en spännande berättelse med nerv och twistar som håller läsaren på halster.
Vad jag inte riktigt kan förlika mig med, här liksom i Där kräftorna sjunger är att mysteriet inte håller hela vägen fram, att upplösningen inte tycks hänga samman med berättelsen i övrigt. Hos Owens blir huvudpersonen fullständigt karaktärsförändrad i bokens upplösning, hos Ulstein är det snarare en lek med identiteter som mynnar ut i något som inte går att förutse. På något sätt är böckernas upplägg mer anpassade för film där den typen av ledtrådar går att lämna subtilt. Det är inte riktigt att huvudpersonerna vaknar upp ur en dröm1 men inte långt ifrån.
Så trots att Kräldjursmemoarer är en stilsäker och nervkittlande debut med en hel del förtjänster, tycker jag inte riktigt att den tar berättelsen hela vägen in i mål. Tyvärr. Men framförallt är lärdomen kanske att jag är klar med den här typen av thrillers för en tid framöver.