Sara Stridsberg
314 s. Albert Bonniers förlag 2018 (2018)
Vad innebär det att dö?
Frågan springer ur existentialismens centrum. Att vara människa innebär också att man någon gång kommer att sluta vara det. Litenheten väller in i en som ett vatten och lämnar bara ensamheten kvar. I Sara Stridsbergs (f. 1972) nya roman, Kärlekens Antarktis ges frågorna fritt spelrum och en mycket ovanlig vinkel.
Huvudpersonen tillika berättaren, Inni, är död, mördad och brutalt styckad, men lever kvar i ett spökstadium så länge folk pratar om henne. Och det gör de, inte minst för att det spektakulära mordet blir en nyhetshändelse, för många av de som skulle ha pratat med henne har själva dött, försvunnit eller glömt henne. Hon kommer från samhällets undangömda sida, prositituerad och narkoman, med två barn som omhändertagits och lite eller inget som håller henne kvar i livet. Parallellerna till fallet med Catrine da Costa (wikipedia: Da Costa-fallet) är tydliga men Kärlekens Antarktis är något mycket större. Upprättelse kanske?
Stridsbergs säregna stil tar detta besinningslösa våld som är både förövarens händer om huvudpersonens hals och samhällets likgiltighet inför de utanförvarandes situation och gör något meningsfullt av det meningslösa. Den kringflackande huvudpersonen rör sig både i dåtid och framtid, graviterar kring det eviga dödsögonblicket och skjuter ifrån för att få luft. Genom den ogenomträngliga vägg som skiljer livet från döden ser hon sina föräldrar söka svar, sina barn växa upp, och resonerar kring det med en filosofisk nerv. Det finns ingenting som driver berättelsen, egentligen ingen handling, ändå dras jag med.
Gärningsmannen tycks också gå fri, löper egentligen aldrig någon risk. Det är en privilegierad situation där den framgångsrika mannen utan repressalier kan göra vad han vill med den misslyckade kvinnan. Skulle hon överlevt är chansen mycket liten att någon skulle ha lyssnat. Hos Stridsberg dör Inni men berättar ändå. Och som litteratur betraktat gillar jag greppet, hon betraktar världen både inifrån och utifrån på samma gång och det passar väldigt bra för den typ av berättelse Stridsberg skriver. Det är vackert utan att vara romantiserande, det är våldsamt och naket utan att vara äcklande eller utlämnande. I döden finns den integritet som förvägrades i livet.
Som läsare står jag heller aldrig utanför. Allt det hemska runt omkring berättaren är aldrig karneval på det sätt som populärkulturen ofta hamnar i. Trots olikheterna kommer jag närmare Inni för varje ord. Hennes smärta, hennes tankar, hennes bild, allt är en bro i all sin brutala verklighet.