Pankaj Mishra
346 s. Allen Lane 2017 (2017)
Hatet tycks vara överallt omkring oss. Hat i kommentarsfält, hat på teve, hat som katalysator för förtryck, förföljelse och förintelse. Både nazister och IS begår terrordåd när och fjärran, högerextremister marscherar och när folk ställs mot folk så vinner dessa krafter ytterligare mark. Är det unikt för vår tid? Nej, den indiske essäisten Pankaj Mishra (f. 1969) visar i Age of Anger att samma mönster går att hitta om och om i historien.
Age of Anger böljar fram och tillbaka mellan upplysningen och vår nutid, tar stöd mot många av de stora politiska tänkarna när han visar att hatet och ilskan fungerat ungefär likadant i hela vår moderna historia. I och med upplysningen och de stora revolutionerna lösgjordes människan från många av de system som tidigare slog bojor om människors fötter, menar Mishra. Nu fanns varken feodalstyret eller religionen där för att sätta folk på plats, i dess ställe kom en berättelse om att vara sin egen lyckas smed. Den berättelsen salufördes och spreds, men den var aldrig sann i någon avgörande mening.
Så upp växte generationer av, företrädesvis, unga män som lovades världen men när löftet skulle bytas in visade sig deras liv vara i princip lika hopplösa som tidigare, med den skillnaden att det inte längre var kungen, adeln och prästerskapet som var de huvudsakliga vinnarna utan den ekonomiska eliten. Utan överdrift skulle detta kunna vara en beskrivning av vår samtid också, där ojämlikhet är stor och framtidsutsikterna små.
Nå, all den ilska och hopplöshet som odlades i armodet riskerade att bli ödesdiger för den nya eliten som inte var särskilt intresserad av att dela med sig av sitt välstånd. Här behövdes nya berättelser, berättelser om nationen, om fienden, om fornstora dagar och det som rättmätigt tillhörde folket. Dessa berättelser fick fäste, snarare än de om ojämlikheten, vilket förklarar hur despoter som Putin i Ryssland, Erdogan i Turkiet, Modi i Indien (bland tyvärr många, många andra) kan leva i lyx och flärd tillsammans med världens allra rikaste och samtidigt sälja in att någon annan är fienden. Och hur smågangstrar utan religiös bildning kan locka välutbildade personer till ett utsiktslöst krig.
Just terrorn är förutom hemsk också intressant ur det här perspektivet. När allting har sålts ut och välfärden inte är särskilt många förunnad är det inte särskilt konstigt att även våldet och kriget privatiserats. IS lika väl som de högerextrema våldsverkarna må stå emot varandra på pappret, men i grunden är det samma egenmäktighet och kamp mot tomrummet som rovkapitalismen skapat, filtrerat genom berättelser bestående av rökridåer.
Mishra är noggrann och målar en heltäckande bild av hur de liberala löftena gång på gång varit intet värda för de allra flesta och hur detta skapat utrymme för hatet. Jag upplever inte att han lägger någon värdering i hur historien gång på gång artat sig, däremot är det tydligt var han anser att den felande länken är varje gång och vad som behöver göras för att bryta cirkeln: ”the need for some truly transformative thinking about both the self and the world.” Vill vi övriga, vi som varken tar till hat och våld eller kan karva guld med täljkniv genom rovkapitalism, se förändring behöver fokus skiftas till dit det hör hemma, till kollektiva lösningar snarare än individuell konkurrenskraft, till omfördelning av resurser och åtgärder mot fattigdom, global uppvärmning och hopplöshet.
Det har åtminstone jag lätt att skriva under på.
Mishra kan genom Age of Anger ge ett globalt perspektiv som ringar in inte bara de konflikter vi ser från vår horisont utan även andra, inte minst hur högerextremismen växt fram och underhålls i hans hemland Indien. Vad som framstår med snudd på satirisk klarhet är hur alla dessa hatets predikanter genom historien tagit lärdom av och inspirerats av varandra. Fascister lär av anarkister, nazister lär av islamister, och vice versa. Det är nästan som att vad man hatar inte spelar någon större roll. På sitt sätt gör det de verkliga konfliktlinjerna mycket tydliga.