Argh!
Trots de framdukade öronpropparna och ögonlapparna var det svårt att inte förlora förståndet när 2005 års melodifestival gick av stapeln. Det var tur att jag hade popcorn så att jag kunde dämpa oljuden med mitt tuggande.
Jupp, SVT sänkte återigen en dimma av substanslös dynga över våra ömtåliga TV-soffor. Jag hade lyckats hålla mig ifrån delfinalerna, men nu kände jag hur jag inte kunde hålla mig borta längre. Jag var bara tvungen att ha underlag nog att racka ned på skräpet. Därför plockades familj, läsk och popcorn fram och dukades upp framför TV:n.
Hur musikmakarna lyckas misslyckas att göra en enda lyssningsvänlig låt såhär under den tidiga våren, övergår mitt förstånd, men det gick även i år. Otroligt.
Det började helt okej, trots omständigheterna, med en typisk musikallåt som tagen från vilken modern musikal som helst. Trevlig låt med mikrofonstativ och skinnjacka. En låt som inte lät särskilt svensk, vilket gav den stora fördelar i min bok.
Personen med fulaste efternamnet och snyggaste kläderna, Linda Bengtzing. En rätt kass låt med så mycket Orup-känsla över sig att jag trodde att jag skulle börja gråta. Kom vidare från Andra chansen, men det hjälpte inte. Straight back to Pussel i TV4.
Det här känner vi igen. Det är sommar och det är 1994. Nordman står och skrålar om någon vandrare som går och går, men egentligen aldrig kommer till några listor. Samma visa den här gången, nyckelharpa, elgitarr och skråvlig röst. Så hopplöst Nordman.
En liten rödhårig jänta iklädd något dött och uttorkat sjödjur står och sjunger om hur det är Att älska dig. Förra året hade hon kraft i Sin kärlek, men i år var det bara ett tamt försök av Shirley Clamp att clampa längre än finalen. Nej, tack.
Kommentar utelämnad på grund av att blodet började rinna ur öronen när den här låten spelades. Endast ett förskönande gurglande identifierades.
Det här var intressant. Ja, faktiskt. En rätt mysig bossa nova, som inte hade skuggan av en chans i Globen och hade haft ännu mindre chans i Kiev. Trevlig låt som hade blivit skrattad åt ungefär likadant som jag skrattade åt den där galna Österrikaren som var för ett par år sedan.
Alcatraz har förmåga att ta sig till finalerna genom Sista chansen. Men det är konstigt. De har liksom hamnat där av en anledning, men ändå hamnar de på topplaceringar. Vilken del av ”inte vara med som de åtta bästa i finalen” är det svenska folket har missat? Låten var rätt okej dock. Enda felet var väl Alcazar då möjligen.
Okej, det här var finalens sämsta bidrag, utan tvekan. En blandning mellan Per Gessle, Ted Gärdestad och Håkan Hellström gungar fram på scen som en ekorre som druckit Red Bull. Riktigt sorgligt att ”flickfavoriten” någonsin lämnade Skara.
Kvällens enda ballad, fo’ good o’ bad. Snygg klänning, gräslig kostym och skokräm på hjässan. Skulle det vara ett vinnande koncept? Tja, låten var inte dålig, den liksom bara var. Rätt trist.
Sist och minst kom allas vår Nanne. Ett käckt bidrag som var rätt taskigt arrangerat. Skippa gitarr och rosa klänning så hade vi möjligen haft en vinnare. Nu blev det bara tafatt och svenskt. Nanne gör som vanligt sitt jobb, men det räcker inte alltid.
Vann (eller ja, kom minst sist) gjorde Martin Stenmarck med Las Vegas. Jag anser att rätt låt vann, helt klart. Frågan är om den har någon chans i Kiev. Den är inte särskilt svensk (WOW! En svensk låt som inte är Abbafierad!) vilket kan ge både för och nackdelar. Någon melodifestival i Sverige blir det nog inte 2006, dock.
Det var inte många rätt i den här melodifestivalen, men några få fanns det trots allt.
Först och främst, en Mark Levengood i högform. En trevlig jeppe som driver med den så typiskt svenska moralpaniken som uppstod efter Henrik Schyfferts nakna stjärt i en av delfinalerna. Henrik dök även han upp och gjorde samma nummer som senast, ungefär. Härligt att SVT vågade göra det, det trodde jag nämligen inte.
Varför får man inte rösta på pausunderhållningen? After Dark uppträdde och drev med de stora schlagerstjärnorna, och de gjorde det bra, med mycket kärlek.
Bäst var dock Mikael Tornving som presenterade alla bidragen genom grova påhopp, både på artisterna och hela schlagerkonceptet. Hela evenemanget sken för första gången av en nyttig dos självdistans, vilket gjorde att till och med jag stod ut.
Tävlingen om djupast uringning vann Sanna Nielsen.
Tack och hej för i år, för jag litar på att melodifestivalen dyker upp och förpestar en lördag nästa år också.