Den här artikeln är med i boken Om drömmar och rastlöshet. Utvalda texter 2009-2021. Hela innehållsförteckningen, samt var du skaffar den, finns om du följer länken.
Att fylla år som jag gör i dagarna runt midsommar har inte alltid varit optimalt. Fest med vänner var inte så enkelt, för vem vill fira mig när man kan fira sommaren? Min artonårsdag ägnade jag till stora delar ensam i väntan på att mina kompisar skulle komma hem från sina firanden och ta med mig ut på en utekväll, men bara Cromwell House var öppet och bara trekvart från att vi kom dit.
Ändå har midsommarafton alltid känts som min högtid.
Från en dag till en annan var den bara där. På två bockar intill fotbollsplanen i lekparken nedanför vårt hus i Krokek låg det som skulle bli midsommarstången. Allt jag gjort för att få detta magiska att ske var att sova och från tidigt, tidigt på midsommaraftons morgon hade jag den för mig själv. Från altanen såg jag allt, kunde tassa ner bland överblommade maskrosor, känna daggen över tårna. Konstruktionen var densamma som varje år, solid, en gammal flaggstång med en tvärslå. Bakom buskarna där fotbollen alltid rullade in under det lossade hönsnätet när någon fick till ett lågt skott kunde jag förbereda med blommor. Smörblommor, hundkäx, midsommarblomster, blåklockor, lupiner.
En efter en kom fler, vuxna och barn, för att klä villaägareföreningens midsommarstång men liten som jag var kunde jag kosta på mig att känna det som att det var för min skull. Några sa grattis, några verkade till och med glada att se mig. Det var inte alltid jag fyllde år på dagen, men i vår familj firade vi alltid mig och midsommar i samma andetag.
När stången var klädd gick jag uppför backen och hem. Då var det några timmar till dess att släkten dök upp. Farmor fram till dess hon dog, emellanåt båda mina bröder. Inga främlingar direkt, men exotiskt på sitt sätt, för Linköping var en stad långt borta och Stockholm gick nästan inte att tänka sig. Morbror med den stora schäfern som fick ligga i skuggan under det enorma äppelträdet. Gammelmormor Svea kom med färdtjänst som stannade alldeles intill staketet och mormor med dubbeltårtan med maräng och jordgubbar bakad efter ett recept som gått i arv i generationer. Paket med radiostyrd bil och Björn Skifs-skivan 50/50. Sillunch på den brunmålade altanen med vindruvsrankorna vilt växande i hörnet. Duken storblommig och potatisen färsk.
Midsommarstången var som skrivet villaägareföreningens och firandet storslaget. I det som vi kallade fårhagen uppför backen vid tennisbanorna restes stången efter marsch i samlad trupp, och bland filtar och picknickkorgar utspelades en vild femkamp med styltgång och bollar som skulle kastas i diverse hål. Dansen undvek jag för dans som är annat än fri är fortfarande inget för mig, fast kanske var dansen i sig för mig, grodor utan svansar och musikanter som spelar fiolioliolej. Om inte annat kändes det som att hela hagen sjöng för mig när min släkt stämde upp i ”Ja må han leva” och hurra, hurra, hurra, hurra. Varje grässtrå, varje hundkäx, varje björklöv vibrerade av kraften i deras gratulation, jag i stormens öga förblindad av dess hastighet.
Kunde allt detta verkligen vara för mig?
Kvällen fortskred med flintastek och tzatziki innan den stora brännbollsmatchen, tillbaka i lekparken, cirkeln sluten. Mammor och söner mot pappor och döttrar, triumfen alltid till de tidigare där i det nyklippta gräset, vill jag minnas. Där fick jag för första gången se (men inte röra) en alkoläsk och där använde jag min på grund av stukning gipsade hand som slagträ och varvade till allmänt jubel och beundran. Jag var näppeligen någon naturbegåvning (på någonting, antar jag) men det fanns något gemensamt som också fick bli mitt.
Om det var allmän fylla, fientlighet eller andra otrevligheter kan jag inte minnas, för hela dagen, inte minst brännbollen, är höljd i barndomens nostalgiska skimmer. Midsommar var till för mig, morgon till kväll, och hela områdets alla familjer var bjudna på mitt kalas, år efter år. Samma manus tycktes användas, samma repliker i bakgrunden som en skiva med julmusik. Tryggt men också omöjligt att återskapa, på gott och ont. Jag skrev till och med en berättelse om firandet, tungt lutad mot Mormor gråter (1993) av Jonas Gardell (för varför inte?). Som barn kunde jag bortse från nyanser och skav även om jag misstänker att en del letade sig in i min dramatisering. Jag såg inte om någon tittade snett på oss eller himlade med ögonen åt min självupptagenhet. Jag förstod då inte vilket jobb mamma lade ner på att allt skulle fungera.
Även om jag snarare är folkskygg nu, inte lika intresserad av mina födelsedagar, så känner jag ändå viss dragning till känslan av gemenskap (falsk eller ej) som jag kände då. Grannar som lugnt pulserade tillsammans: klä stång, fira på egen hand, femkamp och dans, fira på egen hand, brännboll, gå hem och krypa ner i skaplig tid i sin egen säng. (Somliga år avsluta med Sverige-Ryssland på Pontiac Silverdome, 3-1 till Sverige efter två mål av Martin Dahlin. En annan Martin? Det kan omöjligt vara en tillfällighet!) Trivsamt böljande, alldeles oavsett om jag var där eller ej.
Ursprungligen hade inte denna text något post scriptum, men situationen som den blivit kräver det. Anledningarna är två.
Jag googlade på villaägareföreningen i området där jag växte upp. Varför? Ett frö till en tanke, kanske. ”Ej verksam”, lät merinfo.se meddela, ”aktiv” skrev Ratsit. När jag med min son gick runt i lekparken för några veckor sedan hade de satt upp en hjärtstartare precis utanför staketet som en gång var mitt, men den bleka lappen vid fotbollsplanen handlade om vilken halva av planen som var för hockey och vilken som var för fri åkning. Som postmottagare står samma kvinna som var det för tjugofem år sedan också.
Det hör kanske till sakens natur; föreningar, lekparker och barndom som en bubbla utanför tiden. Inget står helt still, men likt visaren i en klocka rör sig allt i sitt eget tempo. Det är på förhand omöjligt att säga vad som kommer att förändras mellan besöken, annat än möjligen att var och varannan villa numer har en egen pool. Men någon del är ändå beständig.
Nå, det var anledning ett.
Anledning två var en lapp i vår brevlåda bara någon dag efter jag och min sons traskande i min barndoms hela värld. ”Brännboll!” stod det (sammanfattningsvis). Några grannar bjöd in, sommar och minskad smittspridning, ett slagträs avstånd, gemenskap. Det var inte på midsommarafton och tyvärr var vi upptagna då, men här fanns ändå något, vatten och näring till fröet jag sådde strax innan.
Jag hade gärna sprungit, missat lyra och stukat knät i en vild satsning för att göra varvning, för är det något jag inte alls förstod som barn men som kanske börjar fastna nu, är det att min barndoms midsomrar inte uppstod av sig själva. Någon organiserade, någon fraktade dit stångdelarna, någon fixade kransarna, någon tog fram styltor, slagträn och allt som kunde tänkas behövas. Och folk engagerade sig i så pass stor utsträckning att det var värt att göra om och om och om igen.
När jag lät meddela att vi var upptagna men uppskattade initiativet, svarade vår granne att vi får göra det till en tradition. Ja! Låt oss! Kan jag få en vuxen relation till den känslan jag hade som barn kanske jag kan hjälpa mina egna barn och barnen på gatan att känna något snarlikt, fast alldeles eget. De behöver inte fylla år för att få träda in i någon form av otvungen gemenskap. Jag tror att folk längtar efter gemenskap, inte bara efter den här ruttna pandemin, utan för att det i bästa fall finns en trygghet i att lära känna varandra och kanske framför allt, känna att det nära, lokala, är en plats full av både överraskningar och engagemang.
Så grattis till mig, 35 år på dagen, till en insikt jag hoppas kommer göra avtryck en lång tid framöver.