Det var en höstdag för säkerligen fem år sedan. Jag fördrev tiden med att förstrött bläddra i någon bok på Science fictionbokhandeln på Västerlånggatan. Min då vana trogen var jag aggressivt ointresserad av allt i min omgivning, så när en långhårig typ kom fram till mig och sa ”Hej, är inte du Martin Ackerfors på Rollspel.nu?” var jag på explosionens rand.1 ”Jo, visst är jag det. Hej.” Det finniga ansiktet spricker upp i ett leende: han har hittat en själsfrände. Jag, mindre road, gör vad jag kan för att hålla fasaden av trevlighet uppe – det vore trots allt olyckligt om den rämnade och det gick ut över webbplatsen jag vid tillfället var chefredaktör på. Samtalet fortgår ett tag, tills vi når det kritiska ögonblicket som alla samtal nördar emellan till slut når: återberättandet av rollspelsepisoder.
Det är knappast en hemlighet att rollspelen är en ganska introvert historia. Är det häftigt är det bara häftigt för de som är med och spelar och förmodligen bara just då, vid spelbordet. Återberättandets värde är nära obefintligt, inte för att berättelsen saknar värde i sig, utan för att det intressanta i berättelsen under förvandlingen från påhittad upplevelse till upplevt minne mattas och blir hart när mer än ett diffust gytter. Spänningen av att slå rätt siffror på tärningen går inte att förmedla. Nå, till saken.
Min själsfrände berättar med ospelad entusiasm om hur de genom list och en god dos tur lyckas besegra draken, en motståndare som i vilket annat sammanhang som helst hade gjort lunchbuffé av hjältarna men som du fick se halsen rycka i spasmer medan huvudet föll till marken med en duns. Det var perfekt rullade tärningar och en olidlig spänning, så mycket stod helt klart för mig, men i övrigt fick jag hålla mig i skinnet för att inte påpeka att det är ett rätt tråkigt spel de spelar.
Vad som gör en bra författare är inte alltid lätt att identifiera. Uppenbara saker som språksinne, väl utvecklad kreativ förmåga och en sjuhelvetes envishet är knappast intressanta att diskutera, det är, trots allt, författarens verktyg snarare än dess egenskaper. I två essäer med titeln Nabokovs blues diskuterar Fredrik Sjöberg (denne fantastiska essäist som med humor, ödmjukhet och självdistans lyckas göra de mest skilda ämnena till något jag med glädje försjunker i efter ett föga graciöst svandyk) Vladimir Nabokovs författarskap och känsla för fjärilssamling. Sjöberg hävdar, och det med all rätt, att entomologens och författarens gemensamma nämnare och främsta egenskap är dess sinne för detaljer. Att Nabokov excellerade inom både disciplinerna är således ingen slump. En god författare, eller för den delen en god entomolog, skulle i teorin kunnat göra den obekväma drakhistorien mer publikvänlig, vill jag mena.
Angående Nabokov och hans fjärilar tror jag egentligen inte att det spelar någon roll att det var just de bevingade skönheterna (Blåvingar, till på köpet, vilket Sjöberg inte är sen med att snappa upp i en tillbakalutad kavalkad av paralleller mellan flickscouter och Lolita som mynnar ut i föga subtila kommentarer om freudianer. Mycket underhållande.) som blev den exilryske författarens bisyssla. Detta är kanske Fredrik Sjöberg själv det främsta exemplet på.
Den utbrände kronofogden som fann lyckan är ett urval av Fredrik Sjöbergs essäer under perioden 1997-2007 och innehåller essäer om allt möjligt, från tidigare nämnde Nabokov, till feministisk gladporr och hur han lyckades bli ”Natursveriges mest hatade man”. Till mina favoriter hör texten ”Till den akademiska dårskapens lov” om kreativa forskningsgärningar med inte sällan dråpliga resultat. Samlingen är möjligen en smula ofokuserad, men konstigt vore annars och för min del spelar det föga roll: det är en fröjd för hjärtat och hjärnan. Det här är dock inte menat som en recension och bokens förträfflighet kan diskuteras någon annan gång, om så önskas. Nej, här ska vi uppehålla oss vid Sjöbergs förträfflighet.
Fredrik Sjöberg använder sitt naturintresse, sitt flugsamlande och fågelskådande, som en fond för både kulturhistoria och samhällskritik. Det låter dödstrist för den oinsatte, men man ska inte bedra sig. Häri ligger Sjöbergs stora styrka som författare. Han är djupt i hjärtat rotat en samlare. Flugor och fåglar, javisst, men det är framförallt i den digra samlingen av anekdoter författaren ger sig till känna. Med både timing och finess kan han berätta historier nästan helt utan poäng och ändå blir man varm in i själen av varje ord. I ”Koffeinets natur- och kulturhistoria” ger han sig till känna, anekdotsamlaren, vilket resulterar i ett formidabelt fyrverkeri av småberättelser:
”En annan fråga som har varit föremål för ett ovanligt elegant experiment är huruvida koffeinister är aggressivare än andra. Forskaren som ledde undersökningen enrollerade ett antal försökspersoner som, mot löfte om kontant ersättning, fick kaffe, koffeintabletter, koffeinfritt kaffe respektive placebopiller. När så alla hade inmundigat sina olika substanser meddelade forskaren utan omsvep att det tyvärr inte skulle bli några pengar, varpå försökspersonerna naturligtvis blev förbannade. Och allra argast blev, intressant nog, de som inte hade fått koffein. Det är sådana försök som kan få vissa vetenskapsmän att framstå som konstnärer inom sitt gebit. Aggressiv blir man således inte, men stundtals darrig och liksom ryckig i kroppen. Man får för mycket energi helt enkelt, men åter igen är det kanske mest en befintlig personlighet som bara förstärks, något som författarna illustrerar med en kort kommentar om att skådespelaren Michael Richards, mer känd som Kramer i komediserien Seinfeld, hör till det fåtal som av lätt insedda skäl helt avstår från kaffe.”
Att Sjöberg berättar om The World of Caffeine och förmodligen fått sina små historier direkt därifrån spelar för min poäng ingen större roll. Återberättandets makt är att göra alla berättelser till sina. Författaren är en tjuv som, om hon är bra på sitt värv, med akuratess presenterar dem i förfinad form. Då spelar det inte så stor roll vad de handlar om. Fredrik Sjöberg är en mästare i konsten och det vittnar, så vitt jag kan förstå, samtliga av hans texter om.
Å andra sidan, detaljsinnet och samlarsjälen är möjligen som hönan och ägget. Vilket som kom först är svårt att svara på (även om Stephen Hawking argumenterar för att ägget kom först, vilket borde väga ganska tungt i den frågan, åtminstone) men de går ovedersägligt hand i hand. Oavsett om man samlar på fjärilar, flugor, böcker eller berättelser finns i sysslan ett hantverksmoment som inte får glömmas bort. Vår käre rollspelare kan mycket väl vara en samlare i själen, men hans sinne för presentation lämnar mycket att önska. En något fördomsfull gissning är att han också försökt sig på författande i någon form och att han antingen utvecklats eller misslyckats fatalt.
Att jag stal hans berättelse är en annan historia.