Om att inte skriva. Kapitel 2

2

Jag vet inte hur allt började. Sannolikt är det en kombination av många faktorer, men jag tror ändå att det kan vara bra för oss att försöka närma oss min eventuella oförmågas ursprung.

Jag hade turen att födas in i en familj som, även om alla inte alltid varit medvetna om det, är mycket talangfylld. Inte inom ett område heller, utan på alla sätt man kan tänka sig. Morfar gjorde fantastiska träskulpturer av lätt manieristiska hästar som numer fyller hyllorna i ett av mormors hus. Farfar tecknade, mest fåglar om jag förstått det hela rätt (jag har tre stycken som i skrivande stund verkligen behöver hängas upp på väggen), men jag är rätt säker på att hans kompetens sträckte sig långt bortom fåglarnas förtrollande värld.

Mamma är otroligt musikalisk och hade saker varit annorlunda hade det kanske kunnat få större utrymme, men jag vet med säkerhet att musiken ligger henne varmt om hjärtat och att hon idag gör allt hon kan för att få utlopp för det (och jag grämer mig ofta för att jag inte gett henne mer stöd i det).

Pappa, å sin sida, är fotograf ut i fingerspetsarna och har arbetat både med stillbildsfotografi och med att göra filmer (främst dokumentärer). Han är dessutom en berättare, han berättar historier genom fotografierna och när han inte har kameran till hands berättar han historier ändå. Vi kommer få anledning att återkomma både till pappa och till historieberättandet, och det vore ju tråkigt att gå händelserna i förväg.

På pappas sida har jag en bror, Tobias, som gör sitt bästa – vilket i sanning är mycket bra – för att kunna leva på musiken, även om han brottas med de praktiska aspekterna av konstnärliga sysselsättningar.

Sen har vi min syster Maria som jag beundrar något bortomvärldsligt, även om jag berättar det alltför sällan eftersom risken är stor att hon skulle bli mallig och malliga syskon är inget som rekommenderas. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Hennes första passion var musik och med absolut gehör och mammas något ostämda piano gav hon sig ut på en musikalisk odyssé, nedtvingade nya låtar, besegrade nya instrument och övervann andras musikaliska alster. Nu har hon alltmer gått i pappas konstnärliga fotspår. Med kameran i högsta hugg lyckas hon fånga mycket mer än bara ett motiv och hon hade till och med en liten utställning på Norrköpings stadsmuseum.

Hon är dessutom en mycket duktig konstnär (missförstå mig rätt, fotografering är också konst, den här gången syftar jag på måleri) och har funnit en väldigt egen stil som på något plan kanske är en fortsättning på morfars manieristiska hästar. Hennes porträtt är fantastiska och jag kan inte sluta älska framsidan som hon gjorde till essäantologin Om essäer som jag var redaktör för. Man skulle förstås kunna tro att det slutade där, men hon inkräktar allt mer på mitt område – skrivandet – och är bra mycket bättre än vad jag var i hennes ålder (förmodligen mycket bättre än vad jag är nu också). Hon vänder sig till mig i egenskap av inbillad auktoritet på området och jag försöker att ge henne råd som kommer få henne att utvecklas i en positiv riktning. Hon har så otroligt mycket inom sig, den tjejen, och jag önskar verkligen att hon får den uppmärksamhet hon förtjänar. Det skulle såra mig djupt annars, värre än mina egna misslyckanden.

Mitt i den här samlingen befinner jag mig, det är som upplagt för ett smörgåsbord av kreativ energi och jag har försökt. Jag har försökt allt.

När jag var liten ritade barnen istället för att titta på TV eller spela datorspel (åh, jag har slösat bort min beskärda del på dylika aktiviteter jag med) och jag var inget undantag. Jag spåddes en lysande framtid av framförallt mormor, men jag såg aldrig någon utveckling (jag vet att jag när jag var sjuk låg i min säng och ritade hockeymålvakter vars enda särdrag var vilket lags tröja de hade, säkert 100 stycken identiska bilder). När jag ritade blåbär jämförde jag mig med Philip von Schantz, när jag ville ha stormiga hav jämförde jag mig med Caspar David Friedrich och ville jag bara göra något galet så hade Salvador Dali redan gjort det tidigare och värre. Det är en tung börda att bära för en tolvåring och således slutade jag rita. Helt.

Under femte och sjätte klass blev jag mobbad. I jämförelse med andras misär är nog min fantastiskt mild och idag kan jag se tillbaka på det hela med lätt fördömande blick, varför kunde jag inte bara skita i det? Jag kan inte själv bedöma det jag utsattes för på ett nyktert vis, jag vet att jag tyckte det var enormt jobbigt då, och jag vet att jag tycker det är enormt fånigt nu. Jag vet inte ens om jag vill kalla det mobbing och idag är det glömt och förlåtet. Hur som helst, det var en av många anledningar till att jag till sjunde klass bytte skola och började musikklass på Hagaskolan i Norrköping. Omställningen var fantastisk, de flesta var snälla, eleverna hade i alla fall ambitionen att vara duktiga (även om vi trots det misslyckades med jämna mellanrum). Och jag fick sjunga.

Jag hade tidigare sjungit i kör och spelat gitarr på kommunala musikskolan och jag har alltid varit fascinerad av musik på ett eller annat sätt. Men saker och ting gick inte som jag ville. Gitarrspelet avslutades efter fyra år med Jörgen och ett förskräckligt år med läraren som tog över och fick mig att sluta spela helt. Jag ångrar idag att jag inte bet ihop och lärde mig att plocka och ta ackord, för gitarren ligger under sängen och blänger på mig, dömande. När det gäller sången var det alltid någon som var bättre och jag kände att jag inte hade någon som helst möjlighet att komma i närheten av alla talangfulla människor runt omkring mig. Jag var en statist och efter att skolan tog slut tog jag inte en ton under ordnade former. De gånger jag är i kyrkan sjunger jag inte och om någon fyller år så mimar jag med för att det ska se ut som att jag hänger med i ”Ja må du leva”. Och jag känner mig lika skyldig varje gång.

Skrivit har jag gjort mycket och länge. När jag var ungefär åtta år – skulle jag tro för det var förmodligen i samband med fotbolls-VM i USA 1994 – skrev jag en hyllning, komplett med illustrationer, till IFK Norrköpings målvakt Lasse Eriksson (som han läste och uppskattade, så vitt jag minns, men det kan jag ha hittat på för att skänka historien lite tyngd). Grundskolans tidigare år fylldes av små böcker om allt och inget och jag minns inte några fler än Lasse Erikssons bok, annat än att det var roligt att ha färgade papper som omslag på böckerna.

Men denna sorglösa produktivitet kunde ju inte hålla i sig för alltid. Lyckligtvis började jag någon gång i tidiga tonåren att spela rollspel. Ja, den där sorten med drakar och tärningar och akne och flaskbottentjocka glasögon. Hur otroligt det än kan låta är det förmodligen det jag har att tacka för att jag överhuvudtaget har någon kreativ drivkraft kvar.

Jag vet inte hur många som har koll på hur det fungerar och jag tänker inte ge mig in på det mer än för att skapa en grund att stå på när jag ska förklara varför det här var så viktigt för mig. När man spelar rollspel bör man vara ett par stycken, alla utom en är spelare och har varsitt alter ego som man ska utgå ifrån när man berättar hur man agerar. Den sista spelaren är spelledare och styr allting som är utanför spelarnas alter egon. Oavsett om man är spelare eller spelledare erbjuder det här enorma kreativa möjligheter. Var jag spelare roade jag mig med att skapa en – mer eller mindre litterär – bakgrund åt mitt alter ego, var jag spelledare gjorde jag en – återigen mer eller mindre litterär – berättelse i vilken spelarnas alter egon kastades in. Det var väldigt enkelt och gav mig en anledning att skriva. Samtidigt engagerade jag mig på andra sätt inom rollspelsvärlden och idag driver jag tillsammans med några kamrater varumärket Kaleidoskop under vilket vi givit ut ett halvdussin spel i skrivande stund. Nåväl, vi ska inte gå händelserna i förväg.

Parallellt med rollspelsintresset började jag skriva annat. Jag började blogga och försökte mig på att skriva noveller som aldrig blev färdiga och som jag aldrig tog tag i igen. En sak ska jag säga dig, att aldrig – aldrig någonsin – bli färdig är inte bra för arbetsmoralen. Men så fortsatte jag, började lite här, började lite där. Många av fragmenten har jag kvar och idéerna är inte dåliga, men trots det kom jag aldrig längre. Jag brukar jämföra det med en hundvalps koncentrationsförmåga och det ligger någonting i det.

På hösten 2007, tror jag, fick jag en idé. ”Det är snart jul” tänkte jag, ”och vad kan vara bättre än att ge bort än något man gjort själv, det fungerar ju med smörknivar!” Sen började jag skriva en novellsamling baserad på de tio budorden som var klar runt den förste december. Jag tryckte upp den i sju exemplar, gav bort den och insåg att det kändes riktigt bra. Göra klart saker, det kanske man borde prova?

Sen dess har det inte hänt så mycket och det är därför jag har börjat skriva den här texten. Som sagt, jag har två öppnade men orörda dokument som stirrar på mig och jag känner för varje sekund hur jag dras närmare dem. Jag ska kunna tvinga mig att skriva, vill jag kunna leva på det måste jag kunna forcera fram text. Det är så det är; jag har givit upp tecknandet, givit upp musiken. Jag tycker inte om att ge upp och kommer därför göra vad jag kan för att inte ge upp skrivandet. Jag tror att jag har något att säga, men likväl är det så fantastiskt svårt att göra det. Det handlar inte bara om text.

«Del 1 | Del 3 »

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

2 Comments

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!