Mia Kankimäki, i översättning av Camilla Frostell, inläst av Jessica Liedberg
19 h 2 min. Wahlström & Widstrand 2021 (2018)
Att vara en barnlös, ensamstående, frilansande kvinna i 40-årsåldern kan vara ganska ensamt. Vad göra? Jo, om man frågar den finska författaren Mia Kankimäki (f. 1971) är svaret att söka sig till de modiga, banbrytande kvinnor som präglat historien under sin livstid, eller senare, och som ofta varit på resande fot. Hon kallar dem nattkvinnor för det är dem hon tänker på om natten när dessa frågor blir som störst, och det är grunden för boken med titeln Kvinnor jag tänker på om natten.
Hon börjar hos den danska författaren Karen Blixen (1885—1962) som under 18 år bodde i Kenya och försökte att driva en kaffe-odling utan större framgång. I sina verk framstår hon som en självständig och stadig kvinna, men i brev och andra efterlämnade dokument träder en mindre polerad person fram. Kankimäki går i dialog med Blixen, trots alla år som skiljer dem, samtidigt som hon själv besöker Tanzania och försöker se en modernare version av det danskan kan ha sett.
Och det är just den här pågående dialogen som är det som gör Kvinnor jag tänker på om natten så väldigt bra. Mary Kingsley, Yayoi Kusama och Artemisia Gentileschi är några av nattkvinnorna som får försöka svara på vad man gör när själen vill något annat. Det mynnar ut i goda råd, men också rent biografiska frågeställningar kring i vilken utsträckning dessa kvinnor kunde gå sin egen väg. Kankimäki balanserar det fint, kopplar biografiska redogörelser till sitt eget liv och de beröringspunkter som spänner över hundratals år, tunna trådar som får den klassad som självbiografi (när det snarare är en essäbok). Det är medryckande, inspirerande och otroligt lärorikt. Emellanåt påminner det inte så lite om Fredrik Sjöberg, men med en alldeles egen röst.
”Om de här kvinnorna klarade sig i världen för hundra år sedan, varför inte hon?” Kankimäkis fråga blir nästan lite orättvis i sammanhanget, men prestationen att skriva en läsvärd och bästsäljande bok som Kvinnor jag tänker på om natten väger inte nödvändigtvis upp känslan av att mycket skaver, men kanske är det en liten tröst att saker tycks ha skavt även för andra och i alla tider.