Sven Lindqvist — Utrota varenda jävel & Nu dog du

Sven Lindqvist
635 s. Nirstedt/Litteratur 2020 (1992, 1999)


5 september 1995 genomförde Frankrike en av alla kärnvapensprängningar på Mururoa-atollen i och bilderna kablades ut över världen. Jag var nio år och jag undrar om jag förstod vad det var jag såg på nyheterna. Först ingenting, sedan ett något, stort och betydelsefullt och … hemskt? Det kändes hemskt, men framstod det som hemskt? Jag vet inte. Jag påminns om det när jag nu över 25 år senare tar upp dubbelvolymen Utrota varenda jävel & Nu dog du av Sven Lindqvist (1932—2019).
     I Utrota varenda jävel lutar sig Lindqvist mot Joseph Conrads Mörkrets hjärta (1902) när han genomlyser den Europeiska imperialismens rasistiska grund. Gång efter annan visar det sig att den rasism som kulminerade med förintelsen i Nazitysklands regi snarare är en lång kedja övergrepp där något exotiskt annat än det vita västerländska med olika argument förklarats ovärdigt allt vidare liv. Förintelselägren är själva sinnebilden av detta, men de krig som fördes i Afrika med tillhörande koloniala anspråk är motsvarande i brutalitet om än inte i maskinellt omfång. Och när judiska flyktingar behövde nya hem var det inte många länder som tog emot dem frivilligt, ingen ville importera judefrågan.
     När talibanerna nu tagit tillbaka Afghanistan kan vi se samma diskussioner återkomma. Att människor är på flykt och behöver hjälp är ett mindre bekymmer än att de skulle komma till just oss, tycks det.
     Utrota varenda jävel inleds och avslutas med samma rader:

Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.

Det är så oerhört kraftfullt. Desarmerande i sin enkelhet. Bara att dra slutsatserna kan avsluta kedjan, men trots de nästan 30 år sedan Utrota varenda jävel kom är vi ännu inte där.
     Nu dog du med undertiteln ”Bombernas århundrade”, å andra sidan, är istället en krigs- och litteraturhistorisk redogörelse för hur det kom sig att någon vid något tillfälle tyckte att det var okej att med hjälp av en bomb, likt ett barn i en lek, förkunna: ”Nu dog du.”
     Boken är, med Lindqvists egna ord, uppbyggd som en labyrint, men det är lite väl stora anspråk kan jag tycka. Det går att läsa den från sida 1 till slutet som en kronologisk berättelse om bombkriget, men så vill inte Lindqvist ha det. Istället ska man som läsare hoppa fram och tillbaka enligt anvisningarna, för att få de korta kapitlen presenterade i rätt ordning. Det är ett intressant men lite omständligt grepp som stjäl en del fokus från det som faktiskt berättas.
     Återigen hamnar mycket fokus på de forna kolonialmakterna vars bombkrig till en början syftade till att kuva människorna i de stulna områdena. Förordningar kring krigsrätt formulerades så att ”civiliserade” nationer inte fick bomba varandra hur som helst, men rebeller och barbarer var däremot fritt fram. När så andra världskriget rullade in var det helt plötsligt inte lika enkelt. Hela städer bombades sönder och samman med huvudsakligen civila offer som brändes och kokades levande när hettan efter elden steg och steg. Hamburg, Coventry, Dresden och många andra städer jämnades mer eller mindre med marken. Nog fanns militära mål, men det var långt mer annat som demolerades.
     När sedan krigen förflyttades till Asien blev metoderna än mer brutala. Inte konstigt kanske, med tanke på den litteratur som fanns att tillgå, ofta med kineser eller japaner som skulle besegras och utplånas för att västvärlden skulle få fortsätta existera. Och så är vi där igen. Om det inbillade hotet då var från Kina och Japan är det ungefär samma berättelser som berättas i högerextrema kretsar om araberna.
     Lindqvist ägnar stor möda åt att beskriva Kalla kriget och de krumbukter kärnvapenmakterna tog sig för för att motivera att de skulle ha bomber nog att förstöra förutsättningarna för allt liv på jorden flera hundra gånger om. Vem skulle ens vilja använda ett sådant vapen? frågar han och svaret är nog ingen. Kanske. Det hade varit lätt att förbjuda kärnvapen, rimligt på alla sätt och vis, men kärnvapenmakterna har kämpat hårt för att behålla minsta lilla glipa där det skulle kunna vara tillbörligt, bara för att få ha kvar kärnvapnen.
     Lindqvist korta kapitel ödslar inte på orden, varken i Nu dog du eller Utrota varenda jävel. De är rakt på, lägger pusselbit på pusselbit, och det är inte svårt att se att senare författare som Elisabeth Åsbrink och Sven Anders Johansson inspirerats av honom. Det är ett effektfullt berättande, en kärna och en väg vidare på varje sida, ett ständigt driv som håller tag i läsaren trots att det är jobbigt att skärskåda mänskligheten på detta sätt.
     Mina minnen av kärnvapentesterna blir som ytterligare ett kapitel i Lindqvists historieskrivning, en som binder ihop mig, med allt det hemska som mänskligheten genomlidit på grund av kolonialism, rasism och bomber. Trots att åren gått, 1990-tal har blivit 2000-tal, 2010-tal och 2020-tal, finns det mycket som fortfarande behöver göras, mycket att lära, även om Lindqvist har helt rätt: Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!