Kristoffer Leandoer
88 s. Pequod Press 2021 (2021)
Det är få saker vi vet om framtiden med någorlunda säkerhet, men en av dem är att vi någon gång kommer att upphöra, att det utrymme du och jag och alla andra uppfyller i rummet någon gång kommer att ersättas med en intighet. Detta upplöslighetstillstånd försöker författaren Kristoffer Leandoer (f. 1962) fånga i diktsamlingen Upphörligheten.
Upphörligheten är fylld av fina observationer kring livet och döden, om än kantat med en melankoli som, kanske, hör temat till. Trots det finns det utrymme för orden och de lekar och krumbukter de tar och man lämnar dem fria, fria att bändas och associeras och släppas vidare.
Jag kommer inte att ha gått till botten med mig själv. Jag kommer inte
att ha uttömt varje möjlighet. Jag kommer inte att ha överskridit mina
gränser. Jag kommer inte att ha infriat mina löften. Jag kommer inte
att ha utmanat mig själv. Jag kommer inte att ha förverkligat mina
drömmar. Jag kommer inte att ha satt mig själv på prov. Jag kommer
inte att ha realiserat min fulla potential. Jag kommer inte att ha lärt
känna mig själv till fullo. Jag kommer noga räknat inte ens ga sett
hela mig själv; det återstår ännu små partier av min kropp som aldrig
betittats av någon.
Dikterna i samlingen skiljer sig åt i både längd och form men utöver tematiken har de ett gemensamt. Leandoer skriver en poesi här som rycker sig fram, det är ett staccato av lös textbindning som får raderna att flyta i sär. Som läsare får man hoppa mellan dem som på isblock och i normala fall hade jag nog dragit slutsatsen att det hade behövts ett ingripande från en redaktör, men i Upphörligheten är effekten i stället att poängen förstärks. Man påminns om du och jag och dikten kan ta slut när som helst, men också, att för varje gång den inte gör det, för varje gång vi inte gör det, så fortsätter dikten och livet lite till.
Därför läser jag också Upphörligheten bitvis som en sorgeprocess, där diktjaget upphörlighet å ena sidan är ett omistligt faktum, men där diktjagets du bär en frånvaro som på många sätt är mycket påtagligare, mycket mer en närvaro av frånvaro. På så sätt binds diktsamlingen samman med Martin Hägglunds smått fantastiska This Life (2019) och tesen att det som utgör förutsättningarna för vårt liv och vår relation till andra är kunskapen att de kommer ta slut. Eller, med Leandoers egna ord: ”Vad som än händer kommer vi alltid att ha funnits.”