Originaltitel: Man har skjutit ett lejon
Författare: Maria Wine
Utgivningsår: 1951
Tryckår: 2001
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 169
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 91-0-057745-6
Jag har lite svårt för självbiografier utan reflektion där författarens enda syfte är att berätta om sitt fantastiska eller förskräckliga liv utan att egentligen dela med sig av något eller problematisera sin situation. Måste man fundera över allt? frågar någon. Självklart måste man inte det, men jag tycker att man som författare måste erbjuda något. Det gör inte Maria Wine. I förordet pratar Maria Wine om skrivandet som terapi, men ju mer jag läser blir jag övertygad om att skrivandet förstärker det hemska, inte tvärtom. Hon berättar om Klara som mycket liten kommer till ett barnhem. Hon präglas av att inte riktigt vara som alla andra och det föranleder mycket gnäll. När hon sedan flyttar från barnhemmet finns det annat att klaga över. Självklart köper jag att hon haft en svår uppväxt, kanske svårare än många andra, men Man har skjutit ett lejon är en klagosång utan like. Det finns alltid något som inte duger och även om Klara är långtifrån bortskämd så ger hon ett bortskämt uttryck och det är sällan sympatiskt. Nej, hade hon lyckats skapa en bild av sig själv som ett offer hade läsningen mycket väl kunnat bli både intressant och njutbar.
Eller njutbar, förresten? Språket är knappast något utöver det vanliga och väger inte upp det fruktansvärda temat. Det gör varken till eller från och jag måste erkänna att jag hade förväntat mig mer av en diktare än ett språk motsvarande en åttondeklassare med ett gäng stilistiska drag insprängda.
Jag klarar inte riktigt av Man har skjutit ett lejon. Språket tilltalar mig inte och temat i boken kunde varit gripande, åtminstone, men jag blir bara arg och trött på allt gnäll som inte leder någonvart annat än till ännu mer gnäll. Någonstans behöver man ett förlåtande drag, en ledtråd om att författaren faktiskt funderar på det hon skriver, men inget. Man har skjutit ett lejon är ett hål som jag helst aldrig hade läst, för det kan vara den sämsta läsupplevelsen jag någonsin haft.
Oj, det var märkligt. Jag minns boken som inget särskilt alls, en bagatell med ointressant innehåll. När jag bläddrar i den nu tycker jag det verkar vara rätt fint språk. Vad som motiverar en nolla kan jag inte riktigt begripa. Det finns så många aktivt dåliga böcker, och jag minns inte alls den här som en av dem.
Hej. Tips om en seriebok som släpps den 20 april från Kartago.
Love Hurts, som du säkerligen skulle gilla (och recensera?)
Ämnet är ganska enkelt – kärlek och loggan är ”True Love is always tragic”
Serieskaparens namn är Kim W Andersson.
Kolla youtubeklippet för serien eller kolla in hemsidan om du känner dig intresserad.
http://www.kimwandersson.com
Maila gärna om du vill ha en pdf på bokomslaget för mer handlingsbeskrivning eller vill veta mer.
Det skjutna lejonet är,anser jag, mer en parallell till det sena fyrtio-talet,med den utsatthet som många utanförsatta försökte förmedla.
Det lyckades inte alltid bli den vattendelare i mänskliga mått mätt,där den enskilda produkten skulle ”förklara” alla sammanhang,något jag misstänker du söker?Du kanske fortsätter läsa Wine en annan gång och då finner att din bild om författarinnan kanske breddas,eller inte.
Jag har mest svårt för ogenomtränglig gnällighet, tror jag. Finns det saker bakom gnället ser jag det inte för att jag blir liksom bländad av all självupptagen misär. Tyvärr. Däremot tänkte jag någon gång, när jag inte har något annat liknande att läsa, försöka mig på hennes dikter, för kanske fungerar det bättre för mig?
Hon hette väl Karla – inte Klara, Maria Wine?
Hon var poet, hon beskriver känslor. Hennes uppdrag är inte att förklara eller problematisera.