Hur skiljer det sig att ensam begå ett mord för att rädda någon annan mot att göra det tillsammans med andra för att rädda sig själva? När Hjalmar Söderberg (1869-1941) och Donna Tartt (född 1963) föreställer sig det är det trots allt mycket som överrensstämmer. 1905 kom Söderbergs Doktor Glas ut och väckte stort rabalder för sättet på vilket mordet av pastor Gregorius skildras. Söderberg beskrevs av kritiker som en farlig galning (och defintivt inte åtskild från sitt verk). 87 år senare var uppmärksamheten stor redan när The Secret History släpptes. Tartts debutroman möttes med stort gillande och New York Times beskrev den som ‘ferociously well-paced entertainment’ som ‘succeeds magnificently’.
Utan att överdriva kan vi konstatera att mottagandet skiljde sig markant åt. Det är kanske inte så konstigt. 1905 hade inte världen lagt bakom sig den överdrivet moralistiska bilden av kulturen. Doktor Glas var visserligen en, som författaren själv beskrev det, tankebok, men tanken på att ett mord kan beskrivas i, mer eller mindre, logiska termer var helt enkelt för radikalt. (Litteraturhistorien har givit Söderberg upprättelse.) 1992, å andra sidan, var högt lågt, lågt högt och postmodernismen suddade ut gränser samtidigt som i princip allting gick att tänka sig.
I Doktor Glas följer vi doktor Tyko Gabriel Glas som hyser extremt stor tilltro till sitt intellekt; kanske som motvikt till hans känslomässiga tillkortakommanden. När hans förälskelse fru Helga Gregorius uttrycker avsky för sin man ställs Glas inför ett dilemma: hjälpa Helga ur sitt trångmål och kanske vinna henne själv eller göra det moraliskt riktiga som ju, trots allt, är att inte ta livet av andra människor.
I The Secret History är berättaren, Richard Papen, en av sex ungdomar i en grupp studenter som även de i någon mån är elitister; intellektuella som ägnar sig åt det finaste som går att tänka sig: grekiska och klassisk litteratur. Redan i bokens inledning får läsaren veta att vännen och studenten Bunny Corcoran av nödvändighet tagits av daga. Anledningen dröjer det dock innan vi delges.
Båda romanerna beskriver, trots sina olika omfång (Doktor Glas är runt 180 sidor, The Secret History över 600) samma logik och liknande psykologiska processer. Söderberg och Tartt avdramatiserar morden, åtminstone för romanfigurerna, på ett sätt som gör att det går att resonera kring moral och motiv.
Hos Glas väcks tanken på mordet som metod allt eftersom hans andra maktmedel (”Min ordination är enkel och klar: den lyder på skilda sovrum.” ”Det är inte heller bra för pastorn att gå i staden hela denna varma sommar. En badsejour på sex veckor skulle göra pastorn mycket gott; Porla eller Ronneby. Men då måste pastorn naturligtvis resa ensam.”) i egenskap av läkare visar sig verkningslösa. Han resonerar med både sin intellektuella och sin känslomässiga sida och trots att han i långt större grad sätter sin tilltro till det tidigare, drar de mörka molnen in över hans sinne. När han till slut skrider till verket är den stund av kyla som präglade mordet snart som bortblåst: ”Liv, jag förstår dig inte. Jag känner ibland en andlig yrsel, som viskar och varnar och mumlar om att jag har gått vilse.”
För vännerna i The Secret History är läget till en början något annorlunda. Mordet på Bunny Corcoran är följden av att de behöver skydda sig från konsekvenserna av en olycka som de i allra högsta grad orsakat. De konspirerar och väver stora sjok av hemligheter och dessa måste — till varje pris — skyddas. När Bunny inte längre kan hålla sig på mattan skriver han i någon mån under sin egen dödsdom. Oförsvarligt av de andra? Javisst, men varken Doktor Glas eller The Secret History hade fungerat om de behövt stå till svars för sina handlingar inför andra än sig själva. Dynamiken i gruppen förändras allteftersom vidden av det de gjort går upp för dem. Dock är det omöjligt av dem att förstå samtidigt, reagera likadant, och sakta men säkert rycks de isär, likt en grekisk tragedi.
I inget av fallen är det fråga om någon ondska i dess egentliga betydelse. Glas vill skydda sin kärlek och kan väl snarast kallas naiv. Ungdomarna i The Secret History har självbevarelsedriften som motiv. Istället för att flyta med väljer de en konsekvens framför den andra och alla gör de sitt bästa att rättfärdiga agerandet. Det är inte svårt att förstå någon av dem, även om du och jag säkerligen skulle göra andra val.
När man kommit över att det är mord de begår är både Doktor Glas och The Secret History intressanta tankeexperiment, i synnerhet tillsammans, trots de nära hundra år som skiljer dem åt. De skaver och de utmanar och de problematiserar mordets praktik. De tillåter oss att tänka och känna kring det som annars är för svårt att prata om.
Vi är trots allt annars hyffsat överens om livets okränkbarhet.