Victoria Benedictsson — Pengar

Victoria Benedictsson, inläst av Åsa Kjellman Erici
7 h 9 min. Saga Egmont 2012 (1885)


Oklart varför, men Pengar av Victoria Benedictsson (1850—1888) har länge bubblat ganska högt upp på min läslista utan att riktigt nå ytan, förrän nu när Klassikeråret 2019 får mig att gräva bland äldre litteratur. En kvinnlig författare som försökte navigera i ett kulturliv så illa anpassat för kvinnor att hon skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren, och en titel så rakt på sak att den skulle få företrädarna på Svenskt näringsliv att rodna.
     Unga Selma vill bli konstnär, men det ogillas av alla i hennes närhet och istället blir hon övertalad att gifta sig med brukspatron Kristersson vars ekonomi tycks vara huvudanledningen till att hon till slut tackar ja, för redan från början ser hon på honom med vämjelse och är tydlig med att hon aldrig kommer känna någon kärlek till honom. Giftermålet blir trots allt av och dörrarna sluts runt hennes tillvaro.
     I Pengar sätter Benedictsson fingret på många av dåtidens realiteter. Besattheten vid just pengar illustrerar tydligt det klassamhälle som rådde då och vars spår går att följa till dagens skenande ojämlikhet. Äktenskapet var mer av en ekonomisk konstruktion, den enda möjliga klassresan för kvinnor, samtidigt var det mycket snedvridet till deras nackdel. En flicka (ja) fick gifta sig när hon var 16 år, men blev myndig först när hon var 25 år, under förutsättning att hon inte gifte sig för då var hennes make myndig i hennes ställe. Män å andra sidan, vann alla myndighetens friheter vid 21 år.
     Min förhoppning var att Selma skulle ta tillfället i akt att bli konstnär på sin makes förmögenhet, men det hade kanske varit för enkelt. Hon försöker navigera de förväntningar som äktenskapet skapar på henne, men överallt är dörrarna slutna. Kristersson köper en häst åt henne, men friheten på hästryggen är en frihet på nåder. Trots att tillvaron skaver för Selma kommer slutkapitlets uppbrott som lite av en överraskning.
     En fascinerande sak är Benedictssons besatthet av det fula. Selma är ful, Kristersson är ful, Selmas kusin är ful, den okända konstnärslärlingen de ser på muséet är ful, alla tycks fula vilket beskrivs både ofta och i längd. Denna utseendefixering är kanske en följd av det realistiska i litteraturen och att saker och personer inte är sköna är väl en litet uppror mot romantiken. Här blir det främst en överreaktion där ”som det är” ersatts av ”fult”.
     Pengar liksom Det går an (1839) beskriver problem starkt bunden till sin tid och på drygt hundra år har trots allt mycket kring formerna för exempelvis äktenskapet och den kvinnliga frigörelsen förändrats, även om mycket arbete alltjämt återstår.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

1 Comment

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!