Kevin Barry
263 s. Canongate 2015 (2015)
I början av 1970-talet köpte John Lennon en ö väster om Irland. Det var ett i raden försök från medlemmarna i The Beatles att köpa en ö. Efter flera försök att bilda koloni i Medelhavet slutade det med en karg och klippig tumme bland Atlantens höga vågor. Dit försöker John ta sig för att skrika i irländske Kevin Barrys (f. 1969) märkliga roman Beatlebone.
1978 är John trött på all uppståndelse. Musikaliskt sökande med ett litet barn och något som ska föreställa ett vanligt liv på hemmaplan. Frustrerad försöker han obemärkt ta sig till sin ö, men hur lätt är det att vara dold när man är en av planetens mest berömda människor? Han tar hjälp av en Cornelius och kommer på avvägar. Åtminstone i förhållandet till ön. Däremot vinner han andra insikter och skrikandet kommer nog ändå i andra hand när allt kommer omkring.
Att fokusera på handlingen i Beatlebone är att göra det lite väl enkelt för sig. Barry har i romanen konstruerat något annat. Det är omtumlande, det är naivt och det är roligt. Omtumlande som i att huvudpersonernas känslor ligger utanpå vilket får konsekvensen att både deras handlingar och deras ordval får Gunnvald Larsson att framstå som en balanserad figur. Naivt som i att den språkliga behandlingen emellanåt tar sig naivistisk. Och inte naivistiskt som tavlor från folk som inte kan måla utan som i att någon som kan försöker finna ett annat uttryck. Roligt som i att kombinationen av det omtumlande och det naiva blir till en alldeles särskild atmosfär. Guy Ritchie möter Bodil Malmsten. Jag har svårt att inte gilla det.
Två tredjedelar in i boken bryts det hela av. En essä? Ja, det verkar så. Barry skriver om Beatles och om öar och om sin andliga och geografiska seglats i John Lennons fotspår. Det är så malplacerat att det gränsar till briljans. Barrys redaktör måste ha varit en mycket förstående person och Beatlebone trillar ur kvarnhjulet som något egensinnigt och bångstyrigt och det får mig bara att gilla den ännu mer.