Karin Hägglund, inläst av Charlotta Åkerblom
6 h 44 min. Word Audio Publishing 2020 (2019)
Ibland finns det ingen mening i eländet som händer omkring en. Ibland blir någon sjuk och dör och man blir ensam kvar med en hel rad känslor, sorg och saknad. Det var vad som hände Karin Hägglund (f. 1980) när hennes partner sedan tio år, Peter, fick cancer och gick bort. Vägen genom detta skildrar hon i Så skilde döden oss åt och i den mån något kan vara både smärtsamt och trösterikt på samma gång är det just vad hennes bok är.
Som 18-åring bestämde sig Karin för att se hur bra hon kan bli på karate. En av tränarna är Peter och helt plötsligt umgås de med varandra. Oftare och oftare, nästan jämt. De lovar att vara varandras bästa och samtidigt som Karin arbetar sig upp genom karategraderna och blir svensk mästare (flera gånger faktiskt) arbetar Peter som bland annat sjukgymnast för damlandslaget i fotboll. De är, vad det verkar, hälsosamma såväl fysiskt som psykiskt och socialt. Sedan kommer den, sjukdomen. Aggressiv cancer och Peter tynar till slut bort. Vad finns kvar för Karin när hennes bästa försvinner? Och var hon verkligen Peters bästa på vägen?
Hägglund beskriver både beskeden, insjuknandet, bortgången och sorgearbetet med smärtsam närgångenhet. Äkta och naket, så som sorg ofta är. Och sanningen att säga hade jag nog inte tagit mig an Så skilde döden oss åt om det inte var för att hennes bror är Martin Hägglund och berättade om Karin, Peter och boken i sitt sommarprat i somras (”Varför måste själen vara dödlig för att vara levande?”, Sommar i P1, 2020-08-07). Lyckligtvis ligger ämnet mig inte särskilt nära, men Martin Hägglund menade att Karins och Peters historia, eller perspektiv på sin historia, låg nära det som han tar upp i första halvan av This Life (2019). Karins sätt att inte värja blicken för sorgen är sekulär tro i praktiken och jag förstår vad han menar.
Nu är inte Så skilde döden oss åt en bilaga till This Life, Karin Hägglunds liv inte en parentes till broderns filosofiska gärning, möjligen är det tvärtom. Praktik och filosofi är bekväma ord att ta till för att skapa distans vilket gärna blir försvar när man befinner sig i trauman som detta. Karin Hägglund skriver sig ur sin sorg och saknad, skriver sig ur denna ofattbara förlust och det gör hon alldeles på egna ben. Det är varken flykt eller kamp, det är en blick som fortsätter vara stadig trots att allt, både inifrån och utifrån, gnager på henne. Hon ger sig ett år att komma genom sorgen och inser sakta men säkert att hon inte är narcissistisk nog att tro att Peters död var ett steg i hennes egen utveckling, snarare var hennes egen utveckling i full blom alldeles oavsett. Det finns ingen mening, ibland är det bara skit och det måste man genom.
Så skilde döden oss åt är en tung bok, men uppbygglig och ett verktyg i den typen av sorgearbete. Trots att jag inte är i behov av det nu är boken som en flytväst utifall att.