Drömmar är väldigt märkliga. De kommer från ingenstans. Ibland försvinner de utan att lämna något spår och andra gånger lämnar de intryck som är rätt svåra att sudda ut. Inatt drömde jag en dröm av senare typ.
Jag och en vän satt under ett blommande körsbärsträd och pratade. Hon var arg på mig, och hade en lång utläggning om att hon var arg – inte varför. Vi pratade om livet, skolan och kärleken. Jag tror det var något jag hade missat, en vink jag inte hade förstått. Det var väldigt strukturerat och ”oflippat” för att vara en dröm.
Och även om jag vet att drömmen troligen inte har något med verkligheten att göra kan jag inte låta bli att fundera. Är hon arg på mig på riktigt? Av vilken anledning var hon arg på mig i drömmen? Speciellt märkligt är det eftersom relationen aldrig varit särskilt djup. Jag tilltalas ändå av tanken att drömmar kan vara sanna eller kan visa saker man överhuvudtaget inte kan ha en aning om. Det är väl en romantisk ådra i mig, samma ådra som gör att jag gillar körsbärsträdet.
Det är märkligt, hur drömmar kan betyda så mycket och ändå ingenting.
Jag minns en av de drömmar jag hade för ett tag sedan, ett ganska bra tag sedan. Var en flicka i riktigt eldrött hår som en vacker vinterdag bara började prata med mig. Det känndes så verkligt och spontant att jag nästan blev kär. ^^
– Jocke, som inte tyckte det var så emo.
Jag har märkat att man ibland kan få en känsla av Dejavú(sp?) när man upplever något i verkliga livet som man är 100% säker på att man har sett förut, då troligen ifrån en så där dröm.
Jag drömde att jag gick upp klockan 5.30 och begav mig till Mjölby för att hålla en massa lektioner i någon slags konstiga ämnen som jag knappt behärskade. Döm av min förvåning när jag märkte att det faktiskt inte var en dröm! :)
Ska jag tolka det som att jag faktiskt suttit och pratat under ett körsbärsträd och att hon faktiskt är arg på mig?
”Det är märkligt, hur drömmar kan betyda så mycket och ändå ingenting.”
Fint! :)
Det hela kanske är bevis för att du egentligen är synsk…?
Kanske. Det vore rätt ballt, mest med tanke på att jag inte drömt något sönderflippat på jättelänge utan bara drömt om typ vackra miljöer och filosofiska samtal. Inatt fick jag lift av en tjej och vi satt och pratade medan vi åkte bil. Vrickat.
Kan det vara din oro (för bostad, studier, sommarjobb, (avsaknaden? av)flickvän) som ”gör” drömmen. Jag drömmer VÄLDIGT mycket om att inte räcka till. Att det jag gör inte duger, att det blir fel.
Man kanske kan se drömmen som en vägledning. Ja, alltså inte vad du ska göra, men vad som finns inne i dig, som du inte ser din vakna tid.
Jag drömde nyligen, för första gången på många, många år, om min pappa och den här gången var drömmen behaglig. För mig är det som om jag är mer harmonisk och har förlikat mig med min barndom. Det kan jag nu se även i dagsljus.
kram!
Det kan säkert vara så, även om det inte är lika uppenbart som en dröm jag hade för ett drygt år sedan där jag var fullt medveten om att det var en dröm (och dessutom var en dröm jag kunde styra) och ändå gjorde jag inte det som var ”rätt” i situationen.
Jag kan ibland känna att jag oroar mig för lite över saker som jag verkligen borde oroa mig för. Har mest ryckt på axlarna och tänkt: ”Meh, det löser sig.” Kanske ska ta drömmen som ett tecken på att jag borde oroa mig mer? :)