Den här artikeln är med i boken Om drömmar och rastlöshet. Utvalda texter 2009-2021. Hela innehållsförteckningen, samt var du skaffar den, finns om du följer länken.
I natt drömde jag om undergången. Ja, jag vet, det är inte så kul att höra om andras drömmar och det är sällan jag lägger någon större vikt vid mina egna. Men i natt drömde jag om undergången.
Som alla med åtminstone rudimentär empatisk förmåga förstår står vi inför mänsklighetens största hot i form av ett klimat vi själva satt ur balans. Vissa menar att vi har två år på oss att vända våra egna utsläpp, optimisterna ger oss tio. Utöver att få på mina barn kläder innan vi går till förskolan på morgnarna är det här min största källa till oro. Då är det inte konstigt att klimathotet letar sig in i mina drömmar.
På en stjärnklar natthimmel syns kraftiga himlastormar. Som väderkartornas tyfoner drar de fram och gör varje stjärna diffus. Framåt morgonen är himlen stilla men här på marken har vinden börjat tillta, lösa saker blåser bort, träden viker sig. Alla är överens om att det är resultatet av det skenande klimatet. Alla är överens om att det här, det här är slutet. Ingen går till något jobb, de flesta försöker hitta platsen där just de vill vara när allt går under, andra vill inte vänta utan tar sina liv. Nu blåser det kraftigt, men mitt drömjag letar, tänker, söker lösningar och efter ett tag, där i ett träd, hittar jag mina barn som, livrädda och modiga på samma gång, klänger sig fast vid varsin gren. Det klättrar över till mig, slår krampaktigt sina tunna armar och ben kring min trötta kropp. Jag är också rädd när vi söker skydd.
Där någonstans övergår en dröm till en annan1 men känslan i mig skaver lite.
Mitt vakenjag vet att förändringarna går förhållandevis långsamt. Det är inga himlakroppar a la Melancholia (2011) som faller ner över oss; det är frekvensen, magnituden och utbredningen av de natur- och väderförhållanden vi redan har som förvärras över tid. Ändå lyckas inte mitt undermedvetna förhålla sig till det utan skapar ett narrativ som taget ur den ohyggligt dåliga filmen 2012 (2009). Mitt undermedvetna tycks behöva den yttersta dagen för att bearbeta ångesten utvecklingen omkring mig tar.
Och här finns kärnan i det jag tar med mig från drömmarna (en poäng jag knappast är först med, för den delen) just den här gången: klimathotet är som problem betraktat för komplex får våra hjärnor att till fullo begripa. Det går att förstå att något är fel och det går att känna att det här inte är bra, men när det ska kokas ner till något handgripligt får inte allt det abstrakta plats i vår lilla kastrull. Det är också därför vi måste lyssna på klimatexperter som exempelvis FN:s klimatpanel IPCC (IPCC:s klimatrapport om 1,5 graders global uppvärmning, Naturvårdsverket, 2018-10-08) och inte på ekonomer som, i just det sammanhanget progressive, nyligen Nobelpristilldelade William Nordhaus som anser att åtgärderna kan skjutas upp till morgondagen för att de då är billigare.
Vi kan som individer göra en massa förändringar men i slutänden är det framförallt en som är viktigare än alla andra: visa politikerna att de har stöd och mandat att omdana vår värld till en som håller för våra barn som krampaktigt håller tag i grenarna för att stormen inte ska blåsa bort dem, inte för företag som krampaktigt håller fast vid privilegiet att göra vinst på att förstöra vår planet. Visa att du och jag och alla är villiga att stöpa om våra liv för att betala tillbaka det vi stulit från kommande generationer. Om inte har vi snart bara kvar att hoppas på en snabb och total undergång.
Bilden högst upp är målad av den irländske konstnären Francis Danby (1793—1861) och heter Sunset at Sea after the Storm. Det känns, på något sätt, hoppfullt.