Den här artikeln är med i boken Om drömmar och rastlöshet. Utvalda texter 2009-2021. Hela innehållsförteckningen, samt var du skaffar den, finns om du följer länken.
Då-Martin från februari möter Nu-Martin1 från idag. Ett trött grepp, men jag vill pröva en gång till (Motstånd och tidsmaskiner, 2013-02-26).
Då-Martin: Grattis på födelsedagen!
Nu-Martin: Tackar tackar, tackar tackar.
Då-Martin: Skrev inte jag en recension där jag intervjuade mig själv?
Nu-Martin: Ja, jo. Om Det cyniska tillståndet (2018). Kanske roligare än bra. Jag vet inte.
Då-Martin: Och ändå väljer jag att göra så här mot mig själv. Igen.
Nu-Martin: Ja …
Då-Martin: Har du ingen självbevarelsedrift?
Paus.
Nu-Martin: Roligt att du frågar. Hur mår du själv?
Då-Martin: Ganska bra tack! Vi var ju så sjuka i princip hela förra hösten. Nu har februari nästan passerat och vi har inte behövt vabba. Det blir en bra vår det här! Och Champions League-fotbollen är igång igen. Såg du matchen?
Paus.
Då-Martin: Atalanta mot Valencia?
Paus.
Nu-Martin: Har du hört talas om Wuhan? I Kina?
Då-Martin: Ja, det var något virus. Som ölen, haha.
Paus.
Då-Martin: Jag har inte så bra koll.
Paus.
Då-Martin: Men jag har kommit igång med skrivandet igen! Romanen om klimathotet. Du är väl klar nu? Jag har en väldigt bra känsla så du borde hunnit färdigt under våren, tycker jag.
Nu-Martin: Nej.
Paus.
Då-Martin: Okej. Vad har du gjort istället då?
Nu-Martin: Vabbat. Och gått i terapi.
Då-Martin: Ursäkta?
Nu-Martin: Vabbat. Och terapi. Mest vabb.
Paus.
Nu-Martin: Fyra veckor tror jag det blev. Jag tappade snabbt räkningen, det blev mest ett töcken.
Då-Martin: Var barnen allvarligt sjuka?
Nu-Martin: Nej, inte alls.
Paus.
Då-Martin: Men …
Nu-Martin: Viruset kom hit. Lite här och där ifrån, verkar det som.
Då-Martin: Så barnen blev smittade?
Nu-Martin: Vet inte. Tror inte det.
Paus.
Nu-Martin: Nej, just det. Det har du ju inte hört, nej. Barn med snor eller hosta fick inte vara på förskolorna längre. Och, ja. Vilket barn är inte snorigt eller hostigt i mars och april?
Då-Martin: Okej. Jag ser vad du försöker göra.
Paus.
Då-Martin: Du behöver inte linda in det. Jag vill höra sanningen.
Paus.
Då-Martin: Det är ingen som dött?
Nu-Martin: Jodå. Massor med människor. Och Carl-Erik.
Då-Martin: Åh, nej. Hur är det med mamma och mormor? Du tröstade väl dem?
Nu-Martin: Eeeeh, nja. Man får inte kramas längre. Helst inte röra varandra heller. Helst inte ses överhuvudtaget. Men jag skrev en novell om det (”Avstånd”, 2020-04-10). Då grät mormor ännu mer.
Paus.
Då-Martin: Men det var tillfälligt, antar jag. Nu har ni tagit igen det?
Nu-Martin: Nej, nej. Det gäller fortfarande. Vi har setts i alla fall. På håll. Mycket märkligt.
Paus.
Nu-Martin: Folk känner till Folkhälsomyndigheten i alla fall. Och Dunning-Kruger-effekten. Alltid något.
Då-Martin: … Myndigheter. Bra! Tydlighet!
Nu-Martin: Jag vet inte. Eller ja, det är det ju ingen som gör, men många tror sig veta bäst. Tröttsamt.
Paus.
Då-Martin: Jaha, så du och Lovisa vabbade.
Nu-Martin: Jag vabbade. Lovisa jobbade. Du vet … Sjukhus … Virus … Borgerlig nedskärningspolitik. Hon jobbade. Fick ta bilen till jobbet varje dag. Blev uppsatt på en lista för att kallas in till pandemiavdelning om det behövdes.
Paus.
Nu-Martin: Men barnen var pigga.
Då-Martin: Och glada?
Nu-Martin: Låt oss nöja oss med pigga.
Paus.
Nu-Martin: Vi kan sammanfatta det så här. Barnen var ungefär som vanligt men inte välkomna på förskolan, Lovisa jobbade och jag försökte hålla ordning på hemmaplan, samtidigt fanns tusen orosmoment och ingen tid någonsin för återhämtning. En stor, fet varningslampa lyste om mitt psykiska mående.
Då-Martin: Det låter lite gnälligt.
Nu-Martin: Jag vet! Men terapeuten så att det inte var så konstigt. Att jag kanske är lite sträng mot mig själv.
Paus.
Nu-Martin: Det var faktiskt väldigt givande. Hon och Över-Martin …
Över-Martin: Hej hej.
Nu-Martin: … Hon och Över-Martin tog sig en rejäl titt på oss och de lärde mig massor med spännande saker.
Över-Martin: Objektet har visserligen lärt sig mycket vid tidigare tillfällen av psykisk ohälsa och även om tillståndet varit mer stabilt ett tag har vissa faktorer aldrig blottlagts. Därför hyser vi stora förhoppningar om att dessa nya insikter kan vara objektet till gagn med målet att kunna hantera påfrestningar av detta slag i framtiden.
Då-Martin: Okej, vad har jag lärt mig som jag inte redan visste.
Nu-Martin: Vi verkar styras extremt mycket av dåligt samvete. Vi upprättar system för att slippa ha det och vi är mottagliga för tjat, allt för att slippa känna det. Och när vi inte orkar hålla oss på banan blir både sakerna som ger dåligt samvete fler och domen över oss själva hårdare.
Då-Martin: … Nu när du säger det låter det rimligt.
Nu-Martin: Visst gör det! Det var en riktig aha-upplevelse. Konflikten blir extra tydlig när det är två saker som ger dåligt samvete som står emot varandra. Jag kan inte vinna, haha!
Paus.
Då-Martin: Så. Okej. Du mår bättre nu?
Nu-Martin: Ja. Jag tror det. Varmt och skönt ute. Barnen var på förskolan fram till sommarlovet, lämningarna var ungefär som att aptera bomber. ”Skaaaaaa de ringa från förskolan?” Jag har fått nytt jobb förresten.
Då-Martin: Va!? Varför då?
Nu-Martin: Äh, det blev så bara. Sådant som händer. Du vet ju ungefär vad vi funderat på. Nu visade det sig att ögonblicket kom snabbare än väntat.
Då-Martin: Vad ska jag jobba som då?
Nu-Martin: På bokbussen, verksamhetsansvarig. Det blir bra. Lagom utmaning för Sen-Martin.
Sen-Martin: Som du bäddar får jag ligga.
Paus.
Paus.
Nu-Martin: Vet du förresten hur mycket man hinner på åtta minuter och fyrtiosex sekunder?
Då-Martin: Nej?
Nu-Martin: Det har jag ägnat senaste månaden åt att fundera på. Jag hinner springa 1,5 km (en bra dag). Kenyanska Beatrice Chepkoech sprang 3000 meter hinder på den tiden. Jag hinner poppa tre paket micropop. Jag hinner lyssna på Stevie Wonders ”Black Man” och sedan applådera i femton sekunder.
Paus.
Då-Martin: Vad pratar du om?
Nu-Martin: Strukturell rasism!
Paus.
Nu-Martin: Det har alltid varit förjävligt, men det blev extra tydligt nu. Får jag ge dig ett råd: Stålsätt dig. En Kimberly Jones kommer säga att ”They’re Lucky Black People are Looking for Equality and Not Revenge”. Och du kommer att gråta. Du kommer bli varse dina privilegier och du kommer att tänka på åtta minuter och fyrtiosex sekunder.
Tack för att du har läst ända hit. Facebook tycker att man ska samla in pengar till viktiga saker när man fyller år. Denna vår och sommar är konkurrensen om att vara viktig hård och jag kan inte välja. Dessa organisationer förtjänar stöd och deras jobb kommer att behövas framöver:
- Mind självmordslinje sysslar med suicidprevention och stöttar både de direkt drabbade och anhöriga.
- #blacklivesmatter arbetar mot den strukturella rasismen i USA och Expo gör det i Sverige.
- I isolering ökar mäns redan omfattande våld mot kvinnor. Unizon samlar kvinnojourer i Sverige och MÄN arbetar med orsaken till problemet, det vill säga män, manlighet och toxisk maskulinitet.
- Och ovanpå detta, klimathotet. Det tar varken paus för pandemier eller civilrätt och i dessa tider är det lätt att förtränga att det är vår tids ödesfråga. 350.org, Naturskyddsföreningen, Föräldravrålet, Greenpeace och Extinction Rebellion behöver alla allt stöd som går för att vi inte ska återgå till det normala när vi kommer ur de andra kriserna.