Foto: Matilda Ahl (t.h.) och Festival Internacional de Cine en Guadalajara (t.v.) under (CC BY 2.0).
Den här artikeln är med i boken Om drömmar och rastlöshet. Utvalda texter 2009-2021. Hela innehållsförteckningen, samt var du skaffar den, finns om du följer länken.
Jag blev inbjuden att vara med i youtube-programmet Boksoffan (inspelat på och av Linköpings stadsbibliotek) och tackade trots min nervösa läggning ja. Ett löfte är trots allt ett löfte även om det bara är mig själv jag lovat att inte lägga för stor vikt vid min scenskräck. Ämnet var Hundra år av ensamhet (1967) och förberedelserna rigorösa, men när inspelningen väl skulle göras blev femton minuter en halvtimme men inte ens en tiondel blev sagt.
Vi pratade inte så mycket om romanen i allmänhet, inte så mycket om Gabriel García Márquez författarskap eller om varför Mario Vargas Llosa gav honom en rak höger innan de sa upp bekantskapen. Vi pratade lite översättningar och inledande meningar (och jag hann inte få upprättelse för att kavaljererna på Ekeby visst är ur Gösta Berlings saga ), jag tog en billig poäng på Camilla Läckbergs bekostnad vilket jag i efterhand ångrade. Jag fick inte tillfälle nämna varken Gregory Rabassa eller Julio Cortázar, eller ens stoltsera med att jag läst García Márquez självbiografi och därmed vet vem som är vem i om Hundra år av ensamhet eller beklaga mig över att jag saknar svenska förstautgåvan. Allt detta och eventuellt lite till tänkte jag klara av nu.
Vi tar det från slutet
Jag befann mig i stugan i Sälen, satt och skrev i sängen i källaren, när jag nåddes av beskedet att García Márquez dött 925 mil bort i Mexico City. Han hann nå 87 års ålder innan en lunginflammation till slut tog honom den 17 april 2014, men ska man vara helt ärlig var han en katt som förbrukat sina liv. Han föddes med navelsträngen om halsen, överlevde både sjukdomar och politiska kupper, fattigdom och att bli påkommen i gifta fruars sängar. Han ägnade större delen av sitt liv åt att röka fyra paket cigaretter om dagen, tände nästa med glöden från den förra, och hans hälsa blev stadigt sämre.
I det som är att betrakta som hans sista intervju, publicerad 2006 i spanska La Vanguardia, bekänner han att han slutat skriva och att det för första gången i hans liv är en skön känsla att låta bli. Det började som ett litet uppehåll, bara ett år, men plötsligt upptäckte han att han kunde läsa utan att skriva. ”Jag tycker att jag förtjänat det”1, sade han.
Och visst, med över femtio år i pennans tjänst, med närmare trettio romaner, novellsamlingar och reportageböcker, samt oräkneliga artiklar och krönikor i diverse tidningar och nästan lika många filmmanus vore det förmätet att inte unna honom lite vila.
Ändå.
2002 kom Living to Tell the Tale. Det var tänkt att vara första delen av tre i hans självbiografi, men några fler delar kom inte. Med samma blick och bländande berättande som i hans skönlitterära alster får vi följa hans liv från födseln och uppväxten med morföräldrarna i Aracataca via flyttar och övriga eskapader, genom fyrtio- och femtiotal som var lika omvälvande för García Márquez själv som för Colombia. Living to Tell the Tale är hans version av livet han levt och det ger en unik inblick i hur hans böcker blev som de blev. Linjerna är emellanåt overkligt tydliga, men jag tänker att det är en del av författarpersonan Gabriel García Márquez. Den enda version vi som aldrig stod honom nära kommer att få ta del av.
La Casa
Under en tid bodde García Márquez på en bordell i Barranquilla. Det låter inte optimalt men för honom fungerade det, enligt uppgift, strålande. När verksamheten pågick i huset sov han eller befann sig på äventyr på annat håll och när han skrev på förmiddagarna var allt i övrigt lugnt. Hyran var bara 1,5 peso och de gånger han inte kunde betala direkt lämnade han sin portfölj vilken han fick med sig ur tumultet under en kupp i Bogotá och nu förvarade sina manus i som pant hos dörrvakten.
Ett av de manus som låg däri var La Casa. Det skulle enligt uppgift vara en biografi om ett hus, generationer av familjen i det och samhället runt omkring, men handlingen skulle helt vara förlagd inom dess väggar.
Någon roman med den titeln släpptes aldrig, men ur det arbetet sprang bland annat hans debutroman Virvlande löv som efter många om och men, omarbetningar och refuseringar, publicerades 1955. Det blev en omedelbar succé och det sätt på vilken den banade ny väg för den sydamerikanska litteraturen fick Alonso Ángel Restrepo att i El Colombiano Literario 1956 mena att man nu bara kan tala om ett före och ett efter Virvlande löv.
Med ens, som om en virvelvind slagit rot mitt i byn, anlände banankompaniet med en bråte torra löv i släptåg. Det var en bråte löv som virvlats upp, rörts om, formats av spillrorna av människor och ting från andra byar; kvarlämningar av ett inbördeskrig som föreföll alltmera avlägset och osannolikt. Bråten av löv var oemotståndligt.
Så inleds romanen i Peter Landelius översättning från 1983. En åldrad överste, hans dotter och hennes son ska under en dag 1928 begrava en av byn utstött läkare. Deras tre berättelser blir till en liksvepning kring mannen ingen annan vill befatta sig med och denne slipper ruttna bort i ensamhet jämte ruinerna av banankompaniets förfall.
Virvlande löv utgör inte bara början på García Márquez skönlitterära författarskap, den är på många sätt fröet som grott och växt till en hel värld vilken han i många år skulle fylla med liv. Centrum i hans värld är byn Macondo.
Ett träd som kanske aldrig fanns
En avstickare: Efter att jag första gången läste Hundra år av ensamhet inför ett låt-oss-kalla-det litteraturseminarium på gymnasiet har alla mina hemnätverk hetat Macondo. ”Du har anslutit till Macondo” låter någon apparat som tagen ur romaniföljets fantastiska uppfinningsarsenal förkunna och det är en känsla av liv och framförallt livlighet. Så fantastiskt att ansluta till världslitteraturen, jag har till och med uppmanat maskinerna att göra det automatiskt om möjligt.
Byn är kalkerad ovanpå Aracataca där García Márquez växte upp och på en skylt vid en av bananodlingarna fanns ordet Macondo vilken han påmindes om på tågresan med sin mor tillbaka till Aracataca där de skulle sälja hans morföräldrars hus. ”Ordet hade fångat min uppmärksamhet”, skriver han i Living to Tell the Tale, ”ända sedan de första resorna jag gjorde med min morfar, men bara i vuxen ålder upptäckte jag att jag tyckte om dess poetiska resonans.” Det saknade mening för honom, vilket i förhållande till arbetarna på plantagen kan te sig en smula priviligierat, men lät bra. García Márquez försökte spåra ursprunget och hamnade då hos Makondo-folket vid Tanganyikasjön och vid malvaträdet Cavanillesia platanifolia vars existens han betvivlade på grundval av att han aldrig själv sätt något.
Nåväl, i och med Virvlande löv blev Macondo ett litterärt faktum och García Márquez en kulturell kraft, men röster höjdes om att han genom sitt anslag, den magiska realismen, den poetiska framställningen, negligerade den politiska turbulensen vilket inte anstår en journalist. Svår balansgång: journalist eller författare, författare eller journalist. ”Din roman varken fördömer eller belyser något”, sade hans mer militanta vänner.
I de därefter kommande böckerna, Översten får inga brev (1961), Den onda timmen (1962) och Mama Grandes begravning (1962), lämnade han det stora berättande för en mer journalistisk vinkel. Realismen är inte magisk, allting är … rimligt. I efterhand menade han att dessa böcker var för statiska, att de slutade på sista sidan och att han var kapabel till bättre.
Portalverket
Nu må jag, med framsidan tatuerad på min axel, vara partisk, men med otaliga poäng litteratur- och biblioteksvetenskap känner jag mig ändå trygg i att säga det: Hundra år av ensamhet är en jävla bra bok.
Jag är inte ensam om att tycka det, och för litteraturhistorien är den kanske det tydligaste exemplet på magisk realism. Vi kommer att återkomma till genren, jag har nog problem som det är med att hitta en lämplig ingång in i boken. Är det stilen, handlingen, tematiken? Är det dess betydelse eller dess förhållande till historien?
När jag läser det García Márquez själv berättar om romanen och sitt eget liv känns allting så självklart. För en utomstående läsare är Hundra år av ensamhet en fantastisk berättelse om en familjs uppgång och fall och med dem, byn Macondo. För García Márquez är det snarare en berättelse om hans morfar, om Aracataca, om Colombia. Jag vill så gärna ta mig närmare romanen, göra den rättvisa på ett sätt som lyfter den bortom återgivning och omdöme, men jag vet inte hur.
Jag får ta det i tur och ordning.
Någon gång efter att José Arcadio Buendía stuckit ihjäl en tuppfäktningsbekant bestämmer han sig för att fly över bergen för att grunda Macondo. Med sig tar han sin fru och kusin, Ursula Iguarán, allt de äger och alla som vill följa med. Färden över sierran är mödosam och träskmarken på andra sidan är oländig, men där slås bopålarna ner.
Medan José Arcadio Buendía med storslagna planer, nyfikenhet och fast hand anlägger byns första kojor har han ännu förnuftet någorlunda i behåll, även om Ursula gång efter annan kommer konstatera att det är ett hus av dårar hon befinner sig i. Inte ens när familjefadern fastbunden under ett träd, blott skuggan av sitt forna jag, rabblandes på latin överger hon honom riktigt.
Sönerna José Aracadio och överste Aureliano Buendía 2 är olika. Ursula tror att det kanske kan sitta i namnen som kommer att upprepas, generation efter generation, till dess att ingenting av ätten finns kvar. José Arcadio har ärvt rastlösheten och den lättjefulla inställningen till livet medan Aureliano snarare är handlingskraftig men med en omisskännlig uppsyn av ensamhet som ska känneteckna en lång rad söner som avlas i spåren efter de trettiotvå krig han startade och förlorade.
Släkten Buendía kännetecknas av en fullkomlig avsaknad av måttfullhet, i synnerhet i fråga om långsinthet och åtrå, och att de aldrig under några som helst omständigheter lär sig något. De ständigt upprepade namnen är starkare än både arv och miljö, men minnet är en tumlare där allt av vikt tycks fastna i luddfiltret för att skrapas bort och skingras för vinden.
Nå, vi stannar där så länge.
Verket och värken
Om Virvlande löv var en hyllad debut blev Hundra år av ensamhet en fullkomlig succé när den kom 1967. Så till den milda grad att García Márquez odlade en synnerligen egenartad bitterhet till den. ”Den förstörde nästan mitt liv”, menade han. Dels blev han, den blyge enstöringen, plötsligt en kändis och att vara berömd förstör känslan av verkligheten. Dels tyckte han att romanen påverkade bilden av hans andra verk på ett orättvist sätt. I en intervju sade han:
Patriarkens höst är en mycket viktigare litterär bedrift. Medan den handlar om maktens ensamhet handlar Hundra år av ensamhet om ensamheten i vardagen. Den är allas livshistoria. Dessutom är den skriven på ett enkelt, flytande, linjärt och, vill jag sträcka mig till (som jag sagt förut) ytligt sätt.
Nå, García Márquez behöver inte hålla med mig eller övriga världen, men det finns ändå ett stråk av något annat i missnöjet.
Biografin Living to Tell the Tale slutar egentligen långt innan Hundra år av ensamhet såg dagens ljus, men den är ändå rosettastenen som avkodar banden mellan romanen och dess upphovsperson.
I den berättar han om sin morfar översten som deltog i krig och ägnade sig åt att tillverka små fiskar av guld med ögon av smaragder precis som romanens överste Aureliano Buendía. Han berättar om sin farmor Tranquilina Iguaráns vidskeplighet och grundläggande oförmåga att skilja verklighet från fantasi som inspirerade till såväl den litterära stilen och utgjorde mall för romanens Ursula. Hans syster Margot åt jord och kalk likt José Arcadios och överste Aureliano Buendías adoptivsyster Rebec,a och katalanen med bokaffären var även han en bekant till författaren. Exemplen kan göras otaliga, men begränsas inte bara till personer, hela Aracatacas och banankompaniets historia står att finna i såväl romanens som García Márquez liv.
När jag tidigare läst Hundra år av ensamhet har det varit utan biografiska betänkligheter och jag är i regel osugen på att göra biografi av fiktion, men här, med García Márquez bitterhet, svart på vitt, inte ens inlindad, har jag svårt att inte känna viss sympati. Att skriva är att räcka över en del, ibland liten, ibland stor, av sig själv till en omvärld som inte känner till alla skrymslen och vrår i ens inre. När jag skrev Gudsförgäten (och ni får ursäkta förmätenheten i att ta upp den i detta sammanhang) kände jag nästan att jag behövde ursäkta den svärta som täckte sidorna. Äsch, jag är ju inte sådan, men att jag producerat över 300 sidor ganska mörk roman, utan särskilt mycket biografisk koppling, var ändå ett smärtsamt utlämnande. Inget jag vill göra ogjort, säkert inte påverkat av dess fullständiga brist på framgång, men ändå, en skärva av det man kan känna om man skrivit Hundra år av ensamhet och upplever att den tas emot på fel sätt.
Fast det är nog egentligen sorg, inte bitterhet.
Några ord om ensamhet
Tidigare nämnda och av García Márquez själv bättre ansedda Patriarkens höst kom 1975. Då var han redan en litterär superkändis med beundrare över hela världen och på de mest otänkbara ställen. Det är en prosalyrisk roman om en diktator, arketypisk men med drag av Franco, Pinochet och flera andra. Själva poängen med boken tycks vara just dess allmängiltiga bild av makt och ensamhet.
Precis som i Hundra år av ensamhet är ensamheten inte ett tillfälligt socialt tillstånd utan en konsekvens av val och position. Överste Aureliano Buendía känner sig nödgad att dra ut i krig, blir en legend fast han under vägen förlorat både principer och motiv. Makt och krig blir ändamålet, rentav det livsuppehållande systemet, inte medlet, och ensamheten är en fråga om att vara pusselbiten som inte passar fast man ligger där i samma kartong.
I Patriarkens höst är tematiken starkare. Denna hänsynslösa, maktfullkomligt och högt aktade diktator får i sex omtagningar i ändlösa meningar av medvetandeström uttrycka desperationen och ensamheten i att vara en man med absolut, nära nog gudalik, makt.
Att på detta sätt fiktionalisera eller gestalta ensamhet och makt är inte ett sätt att ursäkta det. Tvärtom, om hans vänner inte tyckte att Virvlande löv belyste något ur politiskt hänseende, borde de, liksom García Márquez själv varit nöjda med den tydliga bild Patriarkens höst ger av att makten koncentreras till en ensam person, som utan att dra några paralleller (säger vi) till nutida ledare i Nordamerika. Kanske har Patriarkens höst aldrig varit mer aktuell än idag med fascism som vädrar morgonluft världen över.
Vilket visserligen för oss vidare till Fidel Castro.
Vänskap och ursäktande
Det är tydligt i de intervjuer jag läst att García Márquez inte gärna vill prata om Fidel Castro. Deras vänskap sträcker sig långt tillbaka, till innan Castro tog makten på Kuba och fortsatte traditionen med diktatur på ön, och García Márquez tog aldrig avstånd från Castro. I vår samtid där avståndstagande är en mycket gångbar valuta tycks det nästan otänkbart, men så är det.
García Márquez har inte hymlat med vänskapen i sig, snarare hyllat Castro om inte annat för att denne skulle kunnat äta sjutton skopor glass efter lunch. De hade gemensamt litteraturintresse och den första bok García Márquez gav Castro som han riktigt gillade var enligt utsago Dracula. Att Castro fängslade oliktänkande och inte brydde sig nämnvärt om mänskliga rättigheter framstår i det närmaste som en bisak. Det tyckte förstås inte kritikerna.
Att ta avstånd och positionera sig var inte García Márquez grej. Istället, menade han, att han tog det i enrum med diktatorn. I vilken mån han åstadkom något är omöjligt att veta, men i sin journalistkarriär var han satt under censur och var tvungen att vakta sina ord noga. Han visste, om än inte med den omedelbara hänsynslöshet som drabbat kubanska kritiker, vad det innebar att inte vara fri att uttrycka sig.
Kanske borde det inte vara komplicerat, men frågan är: om din vän är en skitstövel, är inte att ta avstånd att ge upp sin möjlighet att påverka direkt?
Patriarkens höst blev som enda roman av García Márquez aldrig publicerad på Kuba. Det är ett ganska säkert antagande att Castro i den åldrande och döende patriarken såg alltför mycket i sig själv. Det kan knappast ha varit omedvetet från författarens sida, uppenbarligen en risk han var villig att ta, och om något, en motståndshandling mer än ett avståndstagande. Lika säkert kan man anta att de kubaner som mot alla odds läst Patriarkens höst kände igen sig när nationen i början av 2010-talet väntade på att diktatorn till slut skulle dö.
Apropå att ta avstånd: Nobelpris
1982 tilldelades García Márquez Nobelpriset i litteratur ”för hans romaner och noveller, där det fantastiska och det realistiska förenas i en rikt sammansatt diktvärld, som speglar en kontinents liv och konflikter.” Tidigare år, liksom otal gånger senare, hade kritik framförts mot att pristagaren varit okänd, men i sitt pressmeddelande tryckte Svenska Akademien på hans stora framgång i ett sällsynt drag av lyhördhet och/eller populism.
Icke desto mindre verkar valet ha fallit i god gjord hos kritikerkår och publik. Annat var det med mottagaren i egen hög person. Senare skulle han säga att det enda bra med att ha tilldelats nobelpriset är att man får gå före i köer. Plötsligt förväntades han upprätthålla någon typ av värdighet. Han kände sig begränsad som om priset medförde en roll han inte trivdes i. Allt han gjorde fick vikt och när en vän sålde privata brev till ett bibliotek i USA slutade han helt sonika att skriva brev i största allmänhet.
Jag vill ändå tro att nobelpriset gav honom ytterligare ett forum för i hans nobelprisföreläsning från 8 december 1982 tog han chansen att prata om Sydamerika och om Europa, om de orättvisor han såg på sin kontinent och på den bild européer, kanske framförallt den, enligt egen uppfattning, bildade delen av befolkningen hade av Sydamerika.
Men jag tror att de klarsynta européer som kämpar, här också, för ett mer rättvist och humant hemland, skulle kunna hjälpa oss mycket bättre om de omvärderade sin bild av oss. Solidaritet med våra drömmar kommer inte få oss att känna oss mindre ensamma så länge inte det också översätts i konkret stöd för alla de människor som hyser illusionen att de har ett eget liv i fördelningen av världen.
Talet är fyllt med patos och mellan krig, militärkupper och diktaturer å ena sidan och Europas goda vilja kläms alla de människor som drömmer om något annat. Det är deras ensamhet.
I inledningen av föreläsningen berättar han om författare och upptäcktsresanden som i ett försök att berätta sanningen bara berättat vad de ser. Navigatören Antonio Pigafetta som reste med Magellan beskrev hönor som lade ägg ovanpå tupparna, om varelser med åsnehuvud, kamelkropp, hjortben och hästläten, om hur ursprungsbefolkningen fick se sig själva i speglar och förlorade förståndet i ren skräck.
Kanske har mindre hänt sedan 1500-talet än vad man kan tro, i synnerhet vi européer. Om intelligentian ett världshav bort använder samma måttstockar på andra som på sig själva är det inte konstigt att det blir svårt att tolka vad man ser. Det sade han rakt ut till den svenska kultureliten med hela världens blickar riktade mot sig. Om det inte är att gå före i kön så vet jag inte vad som är det.3
Mormors måttstock
García Márquez påstod att han inte kunde skriva om det inte stod en gul blomma på skrivbordet. Satt han en dag med skrivkramp kunde han till slut upptäcka att vasen var tom och allt fick sin förklaring och när rosen väl var på plats flöt orden på. Oavsett om hans vidskeplighet var en följd av mormodern Tranquilias verklighetsuppfattning eller om den kom någon annanstans ifrån så var den en sammansmält del av författaren. I skönlitterär gestalt blev det till magisk realism.
Nu var han inte först där på 1950-talet och årtiondena därefter. Tyskland hade dessförinnan en våg av magisk realism på 1920-talet. Centralamerika på 1940-talet. Och samtida eller följande efter García Márquez har förhållit sig till genren på olika sätt. Så vitt skilda författare som Jorge Luis Borges, Julio Cortazár, Toni Morrison, Günter Grass, Haruki Murakami, Olga Tokarczuk, Salman Rushdie, Isabel Allende, Angela Carter och Kjartan Fløgstad har placerats i genren, jag tycker även att Selma Lagerlöf hör dit. Kulturell korsbefruktning på båda sidorna av Atlanten och en inneboende svårighet att begränsa termen gör ursprunget lite svårt att precisera, men när det nu för tiden används mer som en under-genre till fantasy så tänker jag att termen snart förlorat sin betydelse.
För mig handlar det inte bara om en realism med övernaturliga inslag, det är en alltför vid definition. Nej, jag vill också, med stöd i García Márquez litteratur, tillägga att det inte bara rör sig om ett innehåll utan om en blick som rimmar väl med Tranquilias världsbild och García Márquez vidskeplighet. Hundra år av ensamhet hade inte varit samma bok om inte magneten och isen beskrivits som underverk medan spöken, flygande mattor och personer som vägrar att trilla av pinn varit de mest alldagliga ting. Dubbelheten är för mig kärnan.
För mig
Vid det här laget har jag redan accepterat att jag och Hundra år av ensamhet är förbundna vid varandra på något sätt som inte bara kan förklaras, om än bekräftas, med tatueringen som pryder min högra axel. Mina barn kallar den för ”kossen” men jag tror att det är en oxe Per Åhlin gjort. Omkring paret som leder eller bli ledda av oxen finns en plym av fjärilar. När jag frågade Åhlin om jag fick tatuera den fick jag till svar att det gick bra, slit den med hälsan. En uppmaning jag antar att jag kommer få stå för till dess att denna min kropp kommer till bättre användning som maskmat eller gödning någonstans.
Att jag ständigt återkommer till boken har blivit lika självklart som att andas, men till skillnad från andningen som kom direkt och oreflekterat var det något annat som grep tag i mig, först på gymnasiet, sedan många gånger därefter. Det är som att kliva in i en dröm brukade jag säga, men någon, jag har nu tappat bort vem, beskrev García Márquez prosa som en tegelsten genom ett fönster som släpper in liv, färg, ljud, dofter, och jag tror att det är en bättre beskrivning. Åtminstone kompletterar de båda varandra.
Men jag kan inte spanska, kommer kanske aldrig lära mig det även om jag med jämna mellanrum installerar Duolingo på telefonen och laddar ner flashcards med spanska glosor, och är därmed förvisad till översättningar.
Hundra år av ensamhet översattes till svenska första gången 1970 av Karin Alin och jag saknar fortfarande ett exemplar av den första utgåvan (vilket jag vill ha fört till protokollet). Alin som hade översatt bland många andra Giovanni Boccaccio, Miguel Ángel Asturias, Luigi Pirandello och Federico García Lorca tidigare tog sig an García Márquez med bravur, annars hade knappast jag och många andra med mig blivit så fängslade.
Alin dog några år efter detta och därefter stod bland andra Peter Landelius, Jens Nordenhök samt Sonia och Kjell A. Johansson för de svenska tolkningarna av García Márquez verk, fram till dess att översättningen av Hundra år av ensamhet fyllde femtio år och Wahlström & Widstrand ville fira med en nyöversättning.
Vem är rädd för Lina Wolff?
Halvt bortglömd, aldrig i tryck, då och då fann jag något tummat exemplar av Hundra år av ensamhet på loppis som jag köpte för att ge bort eller spara i nödfall. Trots mitt starka band till romanen var det i princip odelad glädje jag kände när jag nåddes av nyheten att den skulle översättas på nytt och där med även säljas i vanliga boklådor. Glädjen blev inte mindre av att det var Lina Wolff som skulle göra jobbet, augustprisbelönad som hon är för De polyglotta älskarna, även om jag tyckte bättre om Bret Easton Ellis och de andra hundarna.
I min recension av nyöversättningen gjorde jag en del jämförelser och konstaterade att det var en varsam modernisering och att jag tyckte om den. Framförallt två saker fastnade: för det första slipper jag här nedsättande ord som inte hör hemma, tja, någonstans. Nedsättande ord som på femtio år hunnit bli daterade och som jag i någon mån känt skuld över att behöva läsa i vad som måste anses vara en av mina favoritböcker. Det är, sanningen att säga, en lättnad.
Dessutom är moderniseringen sådan att den minskar distansen. Främlingskapet man ändå kan, kanske bör, känna inför romanens berättelse tycks intakt, däremot är den språkdräkt som klädde första översättningen rätt och slätt föråldrad. Det är inte så konstigt och texten är på intet sätt obegriplig, men jag uppskattar att den språkliga närheten i Wolffs översättning bidrog till att jag läste den 20-25 % snabbare, detta trots att jag är mer van i Alins översättning.
Även om jag kommer hålla hårt i mitt exemplar av Alins översättning med Åhlins bild på framsida och med min morfars namn och adress prydligt nedteckad på försättsbladet efter att min gammelmormor givit honom den i samband med att han tilldelades nobelpriset, så kommer jag med gott samvete och till rimlighetens gräns rekommendera Wolffs översättning till alla och envar. Varsågoda, läs den nu!4
Och så: högerkrok
Över 4 000 ord senare kommer vi så äntligen till det alla egentligen väntat på. Det litterära skvallret.
Redan när jag läste Den stygga flickans rackartyg av peruanen Mario Vargas Llosa hade jag förståelse för den som ville tilldela denne nobelpristagare en högerkrok. Inte för att jag uppmuntrar den typen av beteende, men jag hade förstått var känslan slagit rot. Maken till gubbig bok står knappt att finna, och då är konkurrensen tämligen hård. Döm av min förvåning när jag upptäckte att det inte var García Márquez som utdelat slag, tvärtom var det han som fått det.5
Året var 1976 och de båda sydamerikanerna hade på intellektuellas vis inlett en vänskap efter att Hundra år av ensamhet blev den succé den blev, men vänskapen avslutades abrupt med att Vargas Llosa på öppen gata i Mexico City nitade García Márquez. Ingen av dem berättade varför så länge de båda levde, men anledningen sades vara personlig. Bland vännerna råder ingen direkt konsensus, men de flesta verkar överens om att det kanske rörde Vargas Llosas kärleksliv. Faktum är att denne övergav, åtminstone känslomässigt, sin fru Patricia för en flyktig förälskelse. García Márquez och hans fru Mercedes var goda vänner med paret och tog i detta hänseende Patricias parti. Detta var mer än vad Mario tålde, tydligen, och bam!
Någon annan ansåg att det var en politisk skillnad som till slut fick bägaren att rinna över. Vargas Llosa alltmer höger, García Márquez allt mer vänster, och bam!
Med anledning av femtioårsjubiléet av Hundra år av ensamhet, tre år efter García Márquez död, gjorde en storsint Vargas Llosa entré på en scen för att berätta om sin bild av romanen som han skrev en avhandling om och som han, lika storsint, vägrat göra tillgänglig, nekat översättning. Då passade han hur som helst på att glänta på dörren till konflikten när motparten så påpassligt saknades. Det var Kuba, påstod han. Och bam!
I ingen version framstår Vargas Llosa som den rimliga parten.
Inget avslut, men en paus
Lika svårt som det var att påbörja denna text, lika svår är den att avsluta. Hur kunde jag tro att allt detta skulle rymmas inom en kvart? Eller ens trettio minuter? Var sak har sin tid och hade det inte varit för Boksoffan hade jag kanske aldrig skrivit denna essä.
Jag cirkulerar kring García Márquez som en katt kring het gröt. Författarskapet tycks för stort för mig, min förmåga för liten. Mötet är inte mellan jämbördiga. På ena sidan, en världsberömd, hyllad och prisbelönad författare. På andra sidan, bara lilla jag. Med boktraven framför mig på bordet och texten nära sitt slut är det framförallt ödmjukhet jag känner. Jag är ödmjuk och tacksam för att Hundra år av ensamhet kom till mig när den gjorde och att jag lät den slå rot, att det fanns plats i min hjärna och mitt hjärta för att låta mig svepas med.
Om det fanns en bok jag skulle vilja ha oläst för att kunna läsa den för första gången är det kanske Hundra år av ensamhet. Eller kanske inte, förresten, för varje gång jag läser den är det som att kliva ner i Herakleitos flod. Det är en ny roman, en ny roman, en upplevelse som inte liknar den förra, med nya saker hjärnan krokar tag i. Kanske är det därför jag ständigt återkommer till den. Möjligen är jag dömd till hundra år med Hundra år av ensamhet. Men det finns värre öden. Jag slipper åtminstone bli nitad av Vargas Llosa.