Rachel Cusk
249 s. Faber & Faber 2018 (2014)
Om Karl Ove Knausgård hade skrivit om något annat om sig själv, då är det möjligt att det hade kunnat bli Rachel Cusks (f. 1967) Outline. Det är möjligen en orättvis jämförelse, men jag ska försöka belysa hur jag menar.
Ett jag som slutligen visar sig heta Faye ska åka till Grekland för att vara gästlärare vid en skrivkurs. Hon är 50-någonting, skild och med relativt stora barn. Vad hon vill är inte särskilt tydligt, men hon famlar fram mellan samtal med främlingar, vänner och bekanta och för läsaren framträder hon i huvudsak som en kontrast till dem hon pratar med. ”Outline is a novel in ten conversations” gör baksidan gällande, och det ramar in det hela mycket väl.
Cusk står mycket väl på egna ben men Outline är en roman som är lite svår att placera, så välskriven och tät, rakt på sak samtidigt som det nog egentligen är något som skymtar precis i utkanten av synfältet. Det är oerhört bra, men också en smula frustrerande. Det är därför jag lånar Knausgård som tändsticksask.
Både Cusk och Knausgård rör sig mer eller mindre uttalat i autofiktionens rike. Det händer inte så mycket, men de redogör och de gör det utan distans och egentligen utan humor, men där Knausgård gör ett snitt i sin egen bröstkorg och låter det som finns där rinna ut, låter Cusk andra personer vara hennes speglar. Vilket håll Cusks huvudperson än ser åt ser hon sig själv ur olika perspektiv, som en spegelsal på ett tivoli. Hon vrider och vänder, i oändliga rader ser hon sig själv, men inte vid något tillfälle kan hon se sitt hela jag. I fråga om allmängiltighet finns det i det relationella förhållningssättet till jaget något djupt bekant.
Gemensamt för de båda, i Cusks fall än mer tydligt än i Knausgårds, är att de gör litteratur av vardagen. Det är inte en storslagen berättelse, men det är som verk betraktat stort och jag ser fram emot att förkovra mig i de två nästkommande delarna: Transit (2017) och Kudos (2018).