Originaltitel: Drag me to hell
Regissör: Sam Raimi
Manus: Sam Raimi, Ivan Raimi
Språk: Engelska, spanska, ungerska och tjeckiska
Land: USA
Svensk premiär: 12 juni 2009
Längd: 99 minuter
Skräckfilm är inte riktigt min genre och jag har ju tidigare klagat på dålig skräckfilm så det är uppfriskande att se en riktigt bra skräckfilm som omväxling. Och överraskande nog är det från Evil Dead- och Spider-man-regissören Sam Raimi.
Christine Brown (Alison Lohman) jobbar på banken och nekar en dag fel kvinna (Lorna Raver) att förnya sitt lån. Kvinnan bönar och ber men blir bortförd av vakter vilket gör henne så arg att hon söker upp Christine igen för att lägga en förbannelse över henne. Efter det blir Christine allt mer skruvad och världen runt omkring henne är inte sig lik – vad är det som jagar henne? Tillsammans med sin pojkvän (Justin Long) besöker hon ett medium som berättar att det som jagar henne är en lamia1 och att hon kommer bli neddragen i helvetet om tre dagar om hon inte lyckats bli av med lamian.
Det som gör Drag me to hell så väldigt bra är att man alltid är tvingad att sitta på helspänn, att den är psykologiskt mycket jobbig samtidigt som den har brödrostskräck (se min skräckfilmsartikel) som inte känns dålig eller fånig. Allting är riktigt skräckfyllt och mycket obehagligt. Och till skillnad mot hur det brukar vara är de inblandade personerna inte nödvändigtvis korkade, irrationella kanske, men inte korkade. Det är väldigt uppfriskande att filmen inte förstörs av att huvudpersonerna är pantade och gör saker som får en att tycka att de gott förtjänar sitt öde.
Drag me to hell var riktigt bra för att vara en skräckfilm (definitivt bland de bättre jag sett) och den är en perfekt blandning av obehag och panik som få andra filmer klarar av att upprätthålla. Mycket bra, låt oss slippa uppföljare.