Originaltitel: De ofrivilliga
Regissör: Ruben Östlund
Manus: Ruben Östlund och Erik Hemmendorff
Språk: Svenska
Land: Sverige
Svensk premiär: 28 november 2008
Längd: 98 minuter
I De ofrivilliga får vi möta en rad olika personer i en rad olika historier: tonårstjejerna vars största intressen är att ta bilder på sig och lägga ut på internet och dricka sig redlöst berusade; Leif som skryter och utsätter sina vänner för nedriga bus; busschauffören som efter att ha inspekterat bussen och funnit gardinstången på toaletten trasig sätter ner foten – han startar inte bussen förrän någon erkänt och bett om ursäkt; mellanstadielärarinnan som försöker passa in i lärarrummets råa jargong; en man som under en födelsedagsfest får en raket i ökat, men vägrar åka till sjukhuset.
Berättelserna har inget direkt med varandra att göra (vilket jag tycker är synd samtidigt som jag osökt kommer att tänka på Love actually), men deras temata är förstås de samma. De handlar om grupptryck och kampen för att å ena sidan vara någon man trivs med, å andra sidan att passa in i den roll man får i olika grupper, de förväntningar som åläggs oss i alla lägen. Samtidigt handlar den om att våga stå på sig och stå upp för andra, men som det ser ut idag riskerar man att hamna utanför om man försöker. Den handlar om stolthet och envishet och osäkerhet. De ofrivilliga skulle kunnat ha varit en sjukt moraliserande film (till viss del är den kanske det, men det är inte uppenbart), men lyckas undvika att falla i träsket. Främst är det nog Ruben Östlunds förtjänst.
För regin är häpnadsväckande. Han har med ganska små medel lyckats skapa en känsla av socialrealistiskt obehag som inte nödvändigtvis slår en med en gång, utan snarare kryper över en som en flock myror. Man får svårt att sitta still, skruvar på sig, känner sig obekväm – på något sätt känner man nog ändå igen sig i det som visas. Det är förstås det som filmen spelar på, speciellt i och med att han försökt skapa en dokumentär känsla som ska få oss ännu närmre eländet. Små medel använda effektivt, så kan man nog sammanfatta det hela.
De ofrivilliga är en bra film, ingen tvekan, men den är tung och jobbig och man kommer verkligen inte må bättre av att se den. Sannolikt tvärtom. Men det kan vara värt det ändå, om inte annat för det fina hantverket. Ibland känns filmen lite liten, lite för enkel, men för det mesta är den väldigt sevärd. Eller sevärd och sevärd. Den är bra.