Christel Kvant
153 s. Norstedts 2016 (2011)
Jag gillar träd. Jag gillar skog. Inte bara i teorin, som något nödvändigt för vår överlevnad vilket det visserligen är, men ändå. Nej, grova grenar som sträcker sig bortom både räckvidd och tid fascinerar mig på ett intimt vis, att höra vindens sus i de tunga trädkronorna skänker mig lugn, att se späda ungträd ger mig hopp. Jag förstår inte alltid varför, jag kan heller inte särskilt mycket om dem. Genom mångsysslaren Christel Kvants (f. 1948) Trädets tid är förståelsen något djupare.
Trädets tid är, i jämförelse med människans, mycket längre. Samtidigt som vi människor gör vad vi kan för att ta kol på naturen omkring oss kämpar träden pliktskyldigt emot. Varje skövlad skog är en (åtminstone) dubbel förlust för klimatet: dels kan ett fällt träd inte binda någon koldioxid, dels försvinner den i uppeldad form upp i atmosfären. Trädets tid är nu och än så länge och Kvant beskriver ur många olika perspektiv människans förhållande till träden, som religion, som medicin, som identitet, men utforskar också trädens egenheter på deras alldeles egna villkor. Stillsamt och upplysande.
I förordet skriver Kvant att hon inte riktigt lyckas placera sin bok, men det är ett praktexemplar av en essäbok. Lärd, inbjudande och associativ. Sonen Viktor Kvants suggestiva bilder bidrar till en känsla av förundran som genomsyrar hela Trädets tid och gör det till en mycket trivsam upplevelse. Det är helt enkelt en bok för dig som medvetet eller omedvetet alltid känt en dragning till träden. Du kommer se på dem med nya ögon och ökade kunskaper efter att du läst Trädets tid.