Richard Powers — The Overstory

Den här artikeln är med i boken Om drömmar och rastlöshet. Utvalda texter 2009-2021. Hela innehållsförteckningen, samt var du skaffar den, finns om du följer länken.

Richard Powers
502 s. William Heinemann 2018 (2018)


Gingkoträdet beskrivs ofta som en levande fossil. Utan nära släktingar i nutid har den spårats 270 miljoner år tillbaka. Dess löv liknar de hos ormbunken ”Maidenhair” och därför kallas de även ”Maidenhair tree”. I Linköping, min hemkommun, växer ett gingkoträd, mitt bland rutschkanor och gungställningar i Trädgårdsföreningen. Gammalt och nytt. Evig och förgängligt. En tidsresa som kan närma sig sitt slut.
     Den amerikanske författaren Richard Powers (f. 1957) har skrivit en rad romaner vid det här laget. Han har hyllats av den ständigt aktuella Margaret Atwood och för The Echo Maker (2006) tilldelades han National Book Award. Hans romaner är spekulativa och utforskar idéer och i den episka berättelsen The Overstory som släpptes i april i år (och ännu inte översatts till svenska) är det träden som står i centrum för handlingen.
     I bokens första del presenteras huvudpersonerna om man nu kan tala om sådana. Det är, bland andra, forskaren Patricia Westerford som tidigt finner att träd är sociala varelser men blir avfärdad, jagad i exil. Det är Neelay Mehta som faller från ett träd och skadar ryggen men föresätter sig att skapa nya, digitala världar. Krigsveteranen Douglas Pavlicek överlevde även Stanford Prison-experimentet. Nicholas Hoel har ärvt sin far och farfars relation till kastanjeträdet på familjens gård, medan Mimi Ma ärvde en bild och en ring från sin oerhört praktiske far. Och den hårt festande studenten Olivia Vandergriff som dör av en elektrisk stöt men kommer tillbaka med en övertygelse om att träden pratar med henne. Likt henne dras de alla till dessa stillsamma, uråldriga varelser vars värld tycks krympa omkring dem.

Sequoian, mer känd som Redwoodträd, sträcker sig sextio, sjuttio, åttio meter upp i luften. Vinden tar tag i dess kronor och vaggar dem, fram och tillbaka. De är bland de största träden i världen, en cypressväxt som når högre än de flesta andra. Deras enorma volym har gjort dem till föremål för skövling. 3 000 år brutna ett, i sammanhanget, ögonblick senare.
     Av en slump träffas den uppvaknade Olivia och den numer rotlöse Nicholas. Hennes kall, trädens röster, tar dem till Mimas, en sequoia döpt efter jätten som i en berättelse ur den grekiska mytologin dödas av Hefaistos, eldens och hantverkets gud. De ska ockupera det skövlingshotade trädet i ett par veckor innan de blir avlösta men får stanna där ett år. För miljörörelsen blir de hjältar, men deras aktivism och idealism står sig slätt mot skogsföretagens ekonomiska muskler och juridiska fördelar. Företagens rättigheter trumfar trädens.
     Olivia, Nicholas och deras meningsfränder väljer då en annan väg. Under parollen ”Control kills, connection heals” börjar de helt sonika att bränna ner företagens anläggningar. Fakta har aldrig fått någon att ändra sig, det krävs en bra historia, slår de fast. Bränderna. Överlevarna från trädtoppen. Det är bra historier, men en räd slutar fatalt och de blir inte bara pyromaner, de blir även vållande till annans död.
     Träden är någon annan, men ingen tycks vålla deras död i juridisk bemärkelse.

Tachigali versicolor är ett träd i familjen ärtväxter och återfinns huvudsakligen i Centralamerika och västra Colombia. En gång under dess livstid blommar små, gula blommor och kort därefter dör trädet. Utrymmet bland trädkronorna lämnas åt frön som ska gro och växa, stammen ger mat och husrum till ett otal viktiga mikroorganismer. Dess liv och död har givit den namnet ”The Suicide Tree” – Självmordsträdet.
     Forskaren Patricia Westford får upprättelse, många år och bedrövelser senare, och bjuds in till en konferens för att berätta hur träden kan rädda världen. Kan de? Patricia tvekar inför frågan, bävar för att ställa sig i strålkastarljuset, men så finner hon svaret. Framför ett fullsatt auditorium berättar hon om trädet, Tachigali versicolor, som dör för sina efterkommande, men som också är ett mycket potent gift. Kanske måste mänskligheten dö för att övriga växt- och djurriket ska få leva?
     Powers symbolik är stark, emellanåt övertydlig, men The Overstory är en roman av episka mått och försöker göra en bra berättelse av argument och samlade forskarrön. Alla huvudpersonerna positionerar sig olika kring en komplex fråga, hur människorna ska kunna leva bland andra levande ting. Aktivism eller ekoterrorism, bevarandeprojekt eller juridik. Alla är de ändå ense: det kan inte fortsätta så här.
     ”Den mest fantastiska produkten efter fyra miljarder år av liv behöver hjälp.” Orden är ett återkommande mantra och ska förstås som att det är träden som är utsatta. Men är det verkligen så?

På Fulufjället i Dalarna står Old Tjikko, en gran vars rötter har åldersbestämts till 9 550 år. Äldsta man funnit i världen. Rötterna har dött och växt på nytt, men dess gener har bestått och sett vintrar komma och gå. Det är inte omöjligt att trädkloner som Old Tjikko kommer att finnas kvar långt efter att vi människor försvunnit.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!