Carl-Henning Wijkmark
290 s. Norstedts 2002 (2002)
Den svarta väggen av Carl-Henning Wijkmark (1934—2020) nämndes av Victor Malm (”Det här är mitt krav på Kristerssons kulturkanon”, Expressen, 2022-10-14) som en potentiell (men så här i efterhand föga trolig) titel till en svensk litteraturkanon. Det gjorde mig nyfiken nog att lägga nästan allt annat åt sidan.
Boken utspelar sig i framtiden, 2009, och en man som bott hela sitt liv utomlands tar sig med viss möda illegalt till Sverige som han en gång kallade för sitt hemland. Hans pappa var grekisk diplomat och förvisades från landet för decennier sedan, så med sig har mannen både sitt påbrå och sin historia. På den skånska stranden möts han av en bunker, Öresundsbron är sprängd och Sverige har isolerat sig från omvärlden i enlighet med nationalistiska föreskrifter och alla som inte ser svenska ut ska slängas ut. Tack vare de vänliga människorna han möter och några gamla kontakter finns det ändå hopp om att han ska spåra upp sanningen om föräldrarna och faderns utvisning.
Den svarta väggen måste då den kom 2002 ha framstått som rena science fiction-dystopin. Öresundsbron hade varit öppen i några år och sammanlänkat Öresundsregionen på ett sätt som möjliggjorde både jobb och fritid på ett helt nytt sätt, Sverige hade stått som ordförande i EU året innan och snart skulle det röstas om Euron. Europa kändes nära, viljan att vara en del av kontinenten enorm, ja, i princip självklar. Nu, tjugo år senare, är det inget i boken som direkt förvånar mig. Redan 2015 byggdes om inte så bokstavliga så åtminstone bildliga murar och i och med höstens val har isolationspolitiken även letat in i regeringsunderlagets avtal. Wijkmarks framtidsvision är inte längre science fiction, även om verkligheten inte förflutit lika snabbt som han skrev den. Det har effekten att Den svarta väggen samtidigt är kuslig i sin förutsägelse och förlorar lite av sin udd. Utan det fantastiska (i ordets litterära bemärkelse) i den kafkaartade framställningen står sig inte intrigen tillräckligt stark för att bära boken helt och hållet.
Med det sagt tycker jag ändå att Den svarta väggen säger mycket om var vi varit och vart vi är på väg. Malms ord stämmer väl, att ”Wijkmarks spöklika thrillertricks kan förhoppningsvis få en och annan på bättre tankar. Inget av det som man ville bevara är kvar.” Och det skulle gläjda mig om romanen blev läst, diskuterad och ihågkommen, om än helst inte i en kulturkanon.