Cal Flyn
330 s. William Collins 2022 (2021)
Efter första världskriget behövde Frankrike hantera det enorma område mellan belgiska gränsen och schweiziska gränsen som slitits itu av bomber och skyttegravskrig. Somliga delar gick åter att bruka på olika sätt, men flera områden ansågs för förorenade, outhärdligt för mänskligt liv, och dessa tilläts gro igen. Nära Verdun var just ett sådant område och ja, mycket växte igen, strävsamma träd knöt hemligheterna till jorden, men i skogen uppstod en glänta där ingenting växte. Marken där är svart-grå, som aska, eller grus, eller tjära. Varför?
Gläntan utanför Verdun är en av de tolv platser dit skotska författaren Cal Flyn begivit sig för att undersöka vad som händer när mänskligheten överger dem. Reslutatet är den prisbelönta boken Islands of Abandondment. Det är inte utan risk, kan man tänka, med tanke på att det inte bara är försummelse som bidragit till platsernas öden, för den redan nämnda gläntan var platsen där mycket av de gifter och bomber som blev över grävdes ned för att glömmas bort, och platsen i sig är så pass giftig att det är direkt skadligt att vara där.
Naturen, ska det visa sig, har en imponerande förmåga att fylla det utrymme människan lämnat efter sig. Under sovjetstyret fanns i, bland annat, Estland ett enormt industriellt jordbruk vilket, när Sovjetunionen kollapsade, föll samman även det. En del jordbrukare försökte fortsatte sitt värv, men det mesta av marken lämnades vind för våg. På bara några år transformerades landskapet från öppna fält till ängar och sedan ungskog. Bara på några decennier blev 500 000 hektar åkermark skog. Transformationen är en av de största minskningarna av koldioxid vi sett, från industriellt jordbruk som släpper ut stora mängder koldioxid till en skog som i stället binder den.
Flyn har valt exempel av olika slag, ingemanslandet mellan norra och södra Cypern, The Blight som spred sig över Detroit till följd av den ekonomiska krisen, en kolonial botanisk trädgård i Tanzania med växter från hela världen som lämnades vind för våg och saltvattensjön Salton Sea som skapades efter att Coloradofloden svämmade över och som förutspåddes bli en riktig attraktion men som slutade i föruttnelse. Uppradade på detta vis är det inte utan att en kvardröjande känsla av Islands of Abandonment borde vara sorg. Det är mänsklighetens allra sämsta sidor som skapat dem och bara genom att försvinna kan vi göra plats för något annat. Men varken jag eller Flyn är malthusianer och är det någon lärdom hon vill att vi ska dra är det att om vi gör vårt finns ännu hopp.
I mitten av 1990-talet drabbades ön Montserrat i Karibien av vulkanutbrott som på kort tid tog många liv och gjorde stora delar av ön obeboelig. Ofta är geologiska processer långsamma, de massutrotningar som skett har pågår i tusentals år, men vulkanutbrotten var något annat, något omedelbart. Flyn drar paralleller till jordens mående, att vi, mänskligheten, just nu är supervulkanen, vi är meteoren som tog död på dinosaurierna, och bara genom att förstå och göra något åt det kan vi bromsa processen. Islands of Abandonment är på så sätt inte en ”jorden klarar sig alltid”-ursäkt utan en påminnelse om att detsamma kanske inte gäller mänskligheten och att de särlingar som redan nu lever i hyddor vid Salton Sea kanske är de som kommer att klara sig bäst.
Islands of Abandonment är temat och uppmaningarna till trots en bok om hopp1 och om att betrakta de under som ändå sker omkring oss, i periferin, utan att vi knappt lägger märke till det. Om skogarna som tillåts växa, om förvildade jordbruksdjur som klarar sig alldeles utmärkt utan att bli mjölkade dagligen och som, visar det sig, i ett sammanhang utan människor tillåts vara sociala och omtänksamma varelser i sin egen rätt. Om människorna som lever kvar i utkanten, gör tillvaron till sin, om att ibland kan det räcka att bara låta något vara för att det ska läka i sin egen takt. Islands of Abandonment är en bok om väldigt mycket, men framförallt är det en bok om samtiden med allt vad det innebär av utmaningar, mod och ansvar.