Regi: Tim Burton
106 minuter. 2014
Du har säkert sett dem. Hittebarnen med rådjursögonen. På ett vykort, på en affisch, kanske i förbifarten. De var, och kanske fortfarande är, omåttligt populära och även om konstvärlden knappast är överens om deras status, gjorde de Margaret Keane (f. 1927) till slut till en erkänd konstnär. Vägen dit skulle dock vara krokig, främst på grund av maken Walter Keane (1915—2000) som stal så väl bilder som berömmelse. Om makarna Keane handlar Tim Burtons (f. 1958) Big Eyes.
Margaret, spelad av Amy Adams (f. 1974), flyr från ett äktenskap och in i ett annat. Som ny i San Francisco och med en dotter att försörja är hon mottaglig för Walters, spelad av Christoph Waltz (f. 1956), charm och initiativförmåga. Han tar sig an att sälja hennes storögda barn och lyckas väl med sina oortodoxa metoder. Samtidigt tar han själv på sig äran för tavlorna, med förevändningen att ingen tar kvinnliga konstnärer på allvar. Trots upprepade protester och Margarets ohöljda missnöje med arrangemanget är det så det måste vara enligt Walter. Alla hennes försök att bryta sig loss möts av hot och slutligen även riktigt nedrigt fysiskt våld. Lyckligtvis och med stöd av både dottern och en nyfunnen Gud drar hon Walter inför rätta och trots hans ömsom utstuderade, ömsom infantila försök slutar det på det enda sättet det kan sluta på: hon vinner upprättelse och rejält skadestånd.
För min del framstår historien som långt intressantare än konstverken i sig som inte berör mig nämnvärt. Sporadiska stickprov tyder på att Big Eyes följer de faktiska händelserna någorlunda, och kanske är det av ringa betydelse. Berättelsen om konstnären som bryr sig mer om sina tavlor och motiv än om status, som blir charmad och lurad av en erfaren konstsvindlare innehåller mycket nyanser, ett spel mellan det verkligt äkta och det fullständigt fabricerade, mellan status och kitsch, mellan förtryckare och förtryckt. Walter utövar en total makt över Margaret, men så snart hon gör verkligt motstånd rämnar fasaden kvickt och han framstår som inte mycket mer än en fjant. Tyvärr utgör det väl ett ganska otypiskt händelseförlopp i relationer fyllda av fysiskt och psykiskt våld.
Burton, själv en stor Keane-fantast, visade redan i Ed Wood (1994) att han har en känsla för biografiska filmer om oväntade öden och även om Big Eyes på intet sätt når upp till den tidigare filmens storhet gör han, tillsammans med skådespelarna, dynamiken mellan den självupptagne och manipulerande maken och den osäkra och i det närmaste självutplånande konstnären levande, något som alls inte är uppenbart när den ena parten är så mycket starkare än den andra. Man känner dessutom igen Burtons karaktäristiska stil och i någon mån blir väl Big Eyes och den inspiration Keane utövat på honom även ett kapitel i berättelsen om regissören med ett av Hollywoods mest säregna uttryck.