Axie Oh — The Girl Who Fell Beneath the Sea

Axie Oh, inläst av Rosa Escoda
8 h 50 min. Hodder & Stoughton 2022 (2022)


Det finns en koreansk folksaga om, mycket förenklat, den unga och vackra Shim Cheong som offrar sig själv åt havet för att hennes far ska återfå sin syn. I The Girl Who Fell Beneath the Sea väver amerikanska författaren Axie Oh berättelsen en ny skrud, en där friheten att själv få välja inte är självklar men åtminstone ett alternativ.
     Shim Cheong ska offras åt Havsguden, bli hans brud, det står klart sedan länge, för varje år offras en ung kvinna för att stilla gudens vrede, men i Shim Cheongs sekunder av tvekan inför offret tar hennes fästmans syster Mina och slänger sig ner i vattnet. Hon är inte den uttalade Havsgudens brud, men hon ska komma att ha stor inverkan på den värld av andar, gudar och mytoligska varelser som befolkar den andra sidan. Och hon har ett mål, att bryta den förbannelse som verkar vila över Havsguden. Till sin hjälp har hon Shin, en man vars öde, på något sätt, tycks mycket tätt sammanvävt med Minas.
     The Girl Who Fell Beneath the Sea är young adult-fantasy och präglas av den logik som så många av dem följer: ett kärleksintresse, en frigörelse, en insikt. Jag vet att det inte riktigt är för mig, men känner mig ändå mycket medryckt. Det är både något med hur Oh bygger ut den mytologi som berättelsen befinner sig i, en fin balans mellan att bygga på det gamla och att skriva en historia med integritet och med figurer av alla de slag som alla har egen karaktär. Allt träffar inte mitt i prick, men helheten är tillräckligt bra för att jag hela tiden ska vilja veta hur det går. Och det är väl ungefär vad man kan önska.

Ani DiFranco — No Walls and the Recurring Dream

Ani DiFranco, omslag formgett av Matt Mahurin
306 s. Penguin Books 2020 (2019)


Två saker kan vara sanna samtidigt. Exempelvis:

  • Man kan uppfatta en person som intressant, häftig eller inspirerande, och
  • Många självbiografier skrivna av just dessa personer (som i regel inte är författare) ofta landar i samma, ganska uddlösa form.

Jag var tvungen att påminna mig om det när jag läste Magnus Härenstam, Björn Skifs, Elliot Page, till viss del Dave Grohl och nu senast med artisten Ani DiFrancos (f. 1970) No Walls and the Recurring Dream. Och jag kan förstå tendensen. De är alla personer som har levt händelserika liv och på olika sätt lyckats röra och beröra sin publik i årtionden. Samtidigt är vägen dit sällan rak och för den som berättar är det svårt att se det som något annat än många små steg. För DiFranco började allting i Buffalo i USA.
     Hon växte upp i ett arkitektritat hem utan väggar och kanske även utan gränser. DiFranco fick tidigt gitarren i handen och en musikalisk mentor hjälpte henne till scener och uttryck som satte bollen i rullning. Med punkattityd, DIY-anda och en naturlig instinkt att inte göra sig beroende av någon krånglade hon sig sedan fram inom folkmusikcommunityt, startade sitt eget skivbolag, Righteous Babes Records, på sina egna villkor och blev så framgångsrik att en oförstående ekonomivärld kallade henne för entreprenör. Samtidigt brottades hon i någon mån med sina egna tankar och motstridiga känslor.
     Jag har svårt att inte tycka om No Walls and the Recurring Dream och den bild av DiFranco som träder fram ur sidorna är mycket lik den uppfattning jag bildat mig innan. Jag inspireras av och avundas hennes driv och hennes vilja att göra saker på sina egna villkor och göra de uppoffringar som krävts. Det är lätt att stånga sig fram på det viset, helt hänsynslöst, men DiFranco uppvisar också en osviklig ödmjukhet inför sin omgivning och dem som lyft henne på vägen, och visar att man kan be om ursäkt om så krävs.
     Men som bok betraktat är No Walls and the Recurring Dream, för att återknyta till inledningen, väldigt genretypisk. Trots att det finns tjogvis med trådar att nysta i dyker DiFranco inte på djupet i något. I stället blir det ett pärlband av anekdoter som alla rymmer korn till något mycket större. Med det sagt, gillar man DiFranco (klart man gör!), är intresserad av folk- eller punk-scenen eller nyfiken på hur man kan leva (eller inte leva) ett liv inom musiken utan att förlora sig själv på vägen är No Walls and the Recurring Dream boken att läsa.

Elif Batuman — The Idiot

Elif Batuman, inläst av författaren själv
13 h 40 min. Penguin Audio 2017 (2017)
På svenska Idioten, Natur & Kultur (2018)


Ibland stöter man på romaner där författaren lyckas med att skriva fram en huvudperson som är 100 % sann mot sitt eget perspektiv rakt genom boken, samtidigt som hen lever och utvecklas i takt med att berättelsen fortskrider. Den fantastiska Eleanor Oliphant is completely fine (2017) är ett exempel, The Idiot av turkisk-amerikanska författaren och journalisten Elif Batuman (f. 1977) är ett annat.
     Romanens huvudperson, Selin Karadağ, är i stora drag skisserad från författarens eget liv. Hon går första året på Harvard där hon läser lingvistik, men också en massa andra strökurser, däribland ryska, där hon träffar ungerske Ivan. De har någon typ av relation, oklart vilken, oklar ömsesidighet, och håller kontakten på olika sätt under hennes första år på universitetet. Deras förhållande, vad det nu är, är motorn som håller The Idiot i gång, men är egentligen aldrig särskilt intressant.
     Det är däremot figuren Selin i sin alldeles egna rätt. Hon är ung och uppenbart begåvad, men hon är också full av kunskapsluckor och saknar en del av de referensramar som andra skulle kalla allmänbildning, en mycket selektiv koll på omvärlden, helt enkelt, och med nästan ännu vagare uppfattning om hur en kärleksrelation kan vara. Batumans blick på sin huvudperson Selin är mycket kärleksfull, förstapersonsberättandet bidrar också till att vi som läsare får första parkett till hur Selin reflekterar över det hon vet och inte vet, ofiltrerat, på ett sätt som vi annars bara kan bedöma oss själva. Tydligast blir det kanske i fråga om hennes turkiskhet, där alla andra förväntar sig att hon ska ha förstahandserfarenhet av ett land hon knappt besökt, än mindre intresserat sig för.
     För egen del har jag oerhört svårt att stå emot Selin och The Idiot. Det är stundtals dråpligt och roligt, men framförallt är det en varm skildring av det svåra i att göra sig hemmastadd i en ny miljö, här akademin, när man inte har någon träning alls. The Idiot är en riktig fullträff för mig, och tillhör de bästa romanerna jag läst hittills i år.