För lite sedan skickade Minnesota Wilds målvakt Filip Gustavsson en puck tvärsöver rinken och rakt in i St. Louis Blues tomma kasse (”Målvakten Filip Gustavsson satte spiken i kistan mot St Louis”, SVT Sport, 2016-10-16). Resultatet fastställdes till 4–1 och jag togs tillbaka till en fjärran tisdagskväll, den 16 mars 1999. Det är den första kvartsfinalen mellan mitt lag, Luleå, och Leksand, ställningen är 3–2 och masarna jagar febrilt en kvittering. Då hamnar pucken hos en relativt ostörd Jarmo Myllys, Myllys vars matchtröja jag hade och som varit min stora hockeyidol så länge jag förstått vad ishockey var, som alltid var den jag var när det spelades bandy på skolgården, och på vinst och förlust lobbar han pucken som glider in i mål, farligt nära vänstra stolpen. Det är ett av mina starkaste sportrelaterade minnen, jag såg matchen på min tjock-teve med brun träfanér och sneglade stolt på affischen på väggen, en bild där han med sin karaktäristiska björngapsmask stod framåtlutad hängande på knäna i väntan på att få ingripa.
Kanske är det något patologiskt, men oavsett sport har jag alltid vurmat för målvakterna. När Sverige besegrade Kanada i OS i Lillehammer 1994 var det inte hur Peter Forsberg fintade bort stackars i Ardha Chandrasana-position ivägglidande Corey Hirsch som gjorde intryck (kanske tyckte jag mer synd om kanadensaren). Nej, det var Tommy Salos uppsträckta ben som stoppade Paul Kariyas försök att utjämna straffläggningen.
Med hemmagjord utrustning, målvaktsmask av ihophäftade tjockpapper och resårband (självklart målad med tänder runt gallret), benskydd och stöt av gammal wellpapp och Pittsburgh Penguins-kepsen med fransigt tyg, kastade jag mig runt i korridoren och låtsades vara alla mina hjältar. Myllys och Salo, Chris Osgood och Felix Potvin, Olaf Kölzig och Sean Burke. Varför är svårt att säga med säkerhet, min afantasi glasklar redan då, men det var en så skön känsla.
Jag var ett ganska beskedligt barn, tror jag, gjorde mitt yttersta för att inte vara i vägen, redan då ganska nöjd med att få vara i fred. Att (låtsas) vara målvakt gav mig ett alibi att få vara både och. Samtidigt. Kraven på mig var heller inte så stora, jag var för nervös för att vara någon vidare framspelare och för osjälvisk för att göra särskilt mycket mål. Då och då fick jag till en extra snygg räddning, i bland kunde jag likt Gustavsson och Myllys göra det spektakulära, ett mål från andra sidan planen.
Även när det, vid det här laget mytologiserade, världsmästerskapet i fotboll 1994 gick av stapeln var det framförallt målvakterna som fick min uppmärksamhet (utöver Tomas Brolin, vars liv och öde är en historia för sig). Thomas Ravelli och Cláudio Taffarel, absolut, men som andra- eller kanske tredjemålis fanns Lasse Eriksson.
Mellan 1989–1995 var han målvakt i IFK Norrköping, ytterligare ett av “mina” lag, och dessa år placerade sig Kamraterna tvåa, tvåa, sexa, etta, tvåa, fyra, åtta. Självklart var han en idol och när jag var runt åtta år tecknade och skrev jag en bok om Lasse som jag, på något vänster, fick levererad till honom. Det var liksom så det var att vara Martin på 1990-talet.
Patologiskt kanske, men alltid självklart. Och det var sällan de allra mest populära som jag fattade tycke för.
Mitt stora intresse för fotboll och ishockey har sedan länge svalnat. Jag har några lag som är “mina” (Luleå Hockey, IFK Norrköping, Hamburg St. Pauli och Detroit Red Wings), lag som jag blir glad om de går bra för, men inte påverkas nämnvärt av när det går sämre. Vissa skulle säkert påstå att det är fel sätt att engagera sig i sport på, men jag är förhållandevis lycklig ändå. Ofta är det nämligen inte lag, utan särskilda spelare som blir dem mitt hjärta klappar lite extra för; underdogs, goda vinnare, ledare, passningsspelare, sådana som spelar sjyst, som kämpar för laget, som verkar vara bra personer. Och målvakterna då.
Min vurm för målvakterna och min ovilja att på riktigt ta mig an lag-delen av lagsport hänger kanske ihop? Journalisten och författaren Petter Karlsson skriver i Galna Målvakter (2016) “Men alla som hängivet följt eller följer ett fotbollslag vet att merparten av tiden handlar om lidande, tillkortakommande och frustration, inte lust och glädje som de flesta oinsatta tror.” Vem orkar lida, över något sådant som sport?
I samma boks förord skriver Glenn Hysén, vars ord i allmänhet definitivt ska tas med en nypa salt två särskilt anmärkningsvärda saker i sammanhanget. Vi börjar här: “Fast allra mest tror jag målvakter blir målvakter för att de är lata. […] Målvakt blev den som blev vald sist.” Förutom att jag tror att det är en förenkling så tror jag dessutom att slutsatsen Hysén drar är karaktärsenligt fel. I Johan Hagesunds kärleksförklaring till Linköping HC, 56 LHC-profiler (2020) vittnar båda forna målvakterna Magnus Candevi och Fredrik Norrena om hur de blev målvakter. Candevi berättar:
Jag var utespelare ganska länge. Men brorsan och kusinen som båda är äldre än jag stoppade mig i målet när de spelade landhockey eftersom ingen av dem ville stå där själva.
Och Norrena:
Min storebror Anders och jag spelade ofta landhockey och han övergav målvaktsrollen ganska snabbt när han insåg att det gjorde ont att få skott på vissa ställen på kroppen. När hans kompisar kom hem till oss och spelade var det inte mycket annat för mig att göra än att ställa mig i målet. Men jag gillade det!
Kanske var det av tvång, men jag ser det snarare som uppoffring eller empatisk förmåga, två egenskaper som jag tror gör en bra målvakt bättre. För att kunna spela en match någorlunda normalt behövs en målvakt och som målvakt är du inte bara den som kommer få mest blåmärken, du försämrar också dina odds att bli hjälte markant. Trots enastående fotbollsmålvakter genom historien är det bara sovjetiske Lev Yashin som tilldelats Ballon d’Or (1963). Ett särskilt pris instiftades i hans namn 2019 så att målvakterna åtminstone ska få vinna något.
Som målvakt är det också viktigt att inte bara vara reaktionssnabb och lugn utan även att förutspå vad motståndare och medspelare ska göra. Det är klart att det går att träna och plugga, men till stor del är det också en fråga om att vara närvarande med sina sociala tentakler. Spelintelligensen för en målvakt är till stor del en fråga om empati, vill jag hävda. Kanske var det därför som den franska existentialisten Albert Camus spelade som målvakt, något han ska ha beskrivit så här: “Jag har min tid i Racing Universitaire Algerios att tacka för allt jag säkert vet om moral och människans plikt.”
På 1980-talet vaktade den tyske Volker Ippig målet i Hamburg St. Pauli, en klubb som jag tog till mig för dess sociala engagemang både kring fotbollen och i den enorma världen utanför. Få kan ha levt upp till det som Ippig, som skänkte bort merparten av sina inkomster till välgörande ändamål och reste runt i fattigare delen av världen för att hjälpa behövande när övriga laget hade försäsongsträning. “Udda”, benämner Petter Karlsson det, men jag antar att man får se det i ljuset av att de allra flesta är utespelare.
Hysén skriver i samma förord: “Gemensamt för min barndoms målvakter var också att de inte var så intresserade av själva spelet.”
När jag läser det tänker jag på finska hockeymålvakten Antero Nittymäki som i en match mellan hans Philadelphia Flyers och Pittsburgh Penguins den 14 oktober 2005 vid ställningen 5–4 till Flyers med 8 minuter kvar av matchen i ett okoncentrerat ögonblick direkt efter ett nedsläpp får se, eller kanske inte se, en puck skjuten från mittlinjen passera honom där han står i till synes andra tankar. Jag vet att jag led med honom när jag såg det och tänkte att det finns något obarmhärtigt i att målvakterna bär mask. Varken då eller när Nittymäki var en stor del av Finlands framgångar i OS-turneringen i Turin 2006 var det möjligt att riktigt dela smärtan eller glädjen med honom. Intresserad av spelet eller ej, det är ingen som föds till målvakt och det temperament som många av dem hålls med tror jag kan bero på distansen till övriga laget, och i hockeymålvakternas fall, masken.
Samtidigt är jag inte särskilt förtjust i det hetlevrade, det är inte därför jag intresserar mig för sport, inte alls. Tvärtom är det kanske i sådana ögonblick jag är som mest fjärmad.
I stället fascineras jag av en sådan målvakt som tyska fotbollsmålvakten Manuel Neuer. Genom honom omdefinierades positionen till att vara en större del av spelet, inte bara en bollstoppare utan en elfte utespelare och potentiell spelfördelare, en uppgift man inte tar på sig om man är ointresserad av spelet och som man inte bemästrar om man inte har en djupare förståelse. Man måste inte bara täppa igen alla luckor, man måste också skarpsynt blotta de utrymmen som motståndarna lämnar, ja, för att inte säga som hela spelet lämnar. Lite likadant som de ishockeymålvakter som vill och vågar slå långpassningar eller skjuta mot tomma mål.
Och det är varken lättja eller ointresse, skulle jag säga.
Å andra sidan är det kanske mest en bonus för en målvakts uppgift är i någon mån destruktiv. Om mål är definitionen av kul och framgång i dessa sammanhang är målvakten satt på plan för att hindra kulet från att ske. Somliga bemästrar detta till fullo. Ta till exempel den positionssäkre slovenen Jan Oblak som i tio års tid lett Atletico Madrid till såväl ligavinst som finalvinst i Europa League och andraplats i Champions League. Jag gillar Oblak också (förstås), men med spänst och förmåga att läsa spelet är det inte bara så att han räddar bollar, han ser även till att målchanserna blir mycket färre. Han tar bollen eller intar rätt plats först, sedan återstår liksom den enkla biten. Eller så ter det sig åtminstone för åskådaren. Fast jag sitter där och tindrar över ytterligare ett spänstigt och välavvägt upphopp.
OS i Turin 2006 bjöd för svensk del på två rafflande ishockeyturneringar. Första semifinalen i damturneringen spelades den 17 februari mellan Sverige och USA, en match där man av erfarenhet kunde räkna med nederlag. Och mycket riktigt, med drygt en period spelad ledde USA med 2–0 och allt var som det skulle, trodde kanske alla utom Erika Holst. Inom loppet av tre minuter hade hon reducerad och kvitterat och matchen gick till förlängning och straffar. I Sveriges mål stod med mig jämnåriga Kim Martin som dittills i matchen räddat 37 skott. När amerikanska Angela Ruggiero skulle slå sin straff gick Martin för tidigt, räddade visserligen, men straffen fick slås om. Någon med sämre nerver hade kanske darrat, men Martin spikade igen helt och hållet i straffläggningen, och platsen i finalen var ett faktum.
Nio dagar senare stod ett stjärnspäckat “sista natten med gänget”-betonat svenskt lag på rinken för att möta ett piggt finskt lag som på sju matcher bara släppt in fem mål. Sverige, å andra sidan, hade inlett knackigt, visserligen besegrat Kazakhstan och Lettland, men förlorat stort mot Ryssland och i vad som eventuellt varit en läggmatch förlorat mot Slovakien med 0–3 och därmed få möta Schweiz i stället för Kanada i slutspelet. Fanns det något att hämta för Mats Sundin, Peter Forsberg, Nicklas Lidström, Daniel Alfredsson, Henrik Lundqvist och de andra giganterna?
Jo då, det var en jämn match där det efter två perioder stod 2–2, 20–17 i skott och 5–6 i utvisningsminuter, men bara 10 sekunder in i tredje perioden skickade Lidström in ett riktigt raketskott vid Nittymäkis bortre stolpe. Det var starten på en rejäl satsning från Finland, men Lundqvist stod för en enorm insats, men med 27 sekunder kvar såg det ut som att Olli Jokinen med mer eller mindre öppet mål skulle förstöra festen. Med 26 sekunder kvar hade Lundqvist kastat sig och på något sätt, i vad som kommit att bli en nästan lika klassisk räddning som de Thomas Ravelli och Tommy Salo stått för 12 år tidigare, lyckats täcka skottet med långsidan av stöten. Ett mäktigt ögonblick för en målvaktsvurmare som mig, och med en skyhög puls fick jag se ytterligare en målvakt bli hjälte, mot alla odds.
Petter Karlsson skriver, apropå Camus:
Vi drömmer alla om den stora ligatiteln, men inser att bara ett enda lag kan kamma hem den. Och erövrar vi trots allt den där bucklan till sist, så dröjer det bara några månader innan serien börjar på nytt och vi är alla tillbaka på noll poäng. Ett sisyfosjobb …
Det gäller inte minst målvakterna, som inte bara räknar ner till slutet av säsongen, utan kanske snarare till nästa insläppta mål, sekund för sekund som tickar upp utan incident till dess att ett mål släpps in och räknaren börjar om på noll. Glenn Hysén beskriver det så här, och här tror jag att han är något på spåren, trots allt:
Jag har till exempel aldrig träffat en toppmålvakt som gått och grämt sig över ett misstag. Oavsett om de har gjort världens dundertabbe, låter de den aldrig ligga och skava i hjärnan. De bara ruskar på sig, plockar ut bollen ur nätmaskorna och lirar vidare. Det är ruskigt imponerande.
Ute på plan kan man alltid komma undan med en eller annan miss, men i målet blir man ohjälpligt avslöjad. Det krävs ett sjuhelsikes självförtroende för att överleva där mellan stolparna. Man blir ingen världsmålvakt om man inte själv är övertygad om att man ska bli en världsmålvakt, det är jag säker på.
Och kanske är det här någonstans målvaktsdrömmen brast för mig, som allt som länge hade svart bälte i att gräma mig och som saknade alla former av självförtroende. Mot imaginära motståndare i korridoren i barndomshemmet stoppade jag alla puckar men mot riktiga människor vägde varje missräkning alltför tungt. Förlusterna, misstagen och de insläppta målen var inget jag kunde skaka av mig. Kanske är det också därför jag inte längre sörjer sportsliga förluster med någon större inlevelse. Jag behöver inte bära mask och kan glädja mig över andras framgångar, i synnerhet om det är målvakternas:
“Pucken låg bara perfekt där på isen, och jag försökte bara skjuta så hårt jag kunde”, kommenterade Filip Gustavsson sitt mål efter att ha nypt pucken i plockhandsken och sedan släppt den på isen för att undvika ny tekning i egen zon och i stället fick gratuleras av hela laget för sin ovanliga bedrift.
