Naturligtvis är det en omöjlighet att skriva en sådan lista, det hindrar däremot nästan ingen från att lista decenniets bästa av dittan och datten. Således kommer här, på årets sista skälvande dag, den kompletta sammanställningen av decenniets fjorton bästa böcker.1
Plats 6-14, utan inbördes ordning
Runt 2013 genomgick jag ett politiskt uppvaknande. Vad som kom först, hönan eller ägget, minns jag inte nu, men Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar spelade en stor roll i processen.
Hennes knivskarpa analysförmåga och närliggande exempel lät mig förstå att det inte går att leva som man lär i ett samhälle som lär något annat. Man får kämpa på ändå.
Läs mer om Lyckliga i alla sina dagar.
Det var en sommar jag ägnade nästan uteslutande åt barnvagnspromenader. Vissa långa, andra bara till en bänk där jag kunde sitta och läsa. Föga anade jag att en liten bok om humlor fullständigt skulle blåsa mig omkull.
Efter att jag läste Dave Goulsons A Sting in the Tale såg jag insekter med nya ögon och för första gången i mitt liv önskade jag mig en äng.
Läs mer om A Sting in the Tale.
Många för mänskligheten osmickrande jubileer har firats under 2010-talet, däribland att hundra år gått sedan första världskriget. Som ett led i detta gavs Florian Illies Århundradets sommar. 2013 ut, i vilken han gör nedslag i tid och rum i den tryckkokare som var Europa under mitten av 1910-talet.
Boken är som en samling vykort som alla bildar en helhet och en mästerlig gestaltning av ett historiskt skeende.
Läs mer om Århundradets sommar. 1913.
När en låntagare en gång kom till mig och sa ”jag är intresserad av ondska” drog jag öronen åt mig, sedan insåg jag att det är ju jag med.
Allt sedan jag läste (Sven) Anders Johanssons Göra ont. Litterär metafysik har ondskan som begrepp svävat i utkanten av mitt synfält som en påminnelse om att det sällan är så enkelt, i princip aldrig svart eller vitt.
Läs mer om Göra ont. Litterär metafysik.
Marit Kapla augustprisbelönades nyligen (vilket gjorde att jag slapp äta upp en hatt, tack för det, juryn!) mycket välförtjänt. I Osebol låter hon invånarna i byn med bokens titel komma till tals, som ett enormt kollage ryckt ur samtiden. En originell form som var omöjlig att lägga ifrån sig.
Läs mer om Osebol.
Édouard Louis har en intellektuell röst vi saknat men kanske inte förtjänat. I Vem dödade min far? gör han upp både med relationen till en homofob far och med klassamhället som under så många år slitit på pappan. Det är ursinnigt, det är skarpt och det belyser ett samhälle på god väg mot social och emotionell konkurs.
Läs mer om Vem dödade min far?.
Trots att klimatkrisen är vår tids största utmaning lyser den i stor med sin frånvaro på den här listan, med ett undantag: The Overstory av Richard Powers.
Powers är ibland nästan övertydlig i sitt uppdrag, men hans breda palett av perspektiv och tematik gör boken till en storslagen bok om den lilla människans roll i klimatkrisens framfart. Och kanske, bara kanske, är det främst mänskligheten som ligger pyrt till.
Läs mer om The Overstory.
Nå, Station Eleven av Emily St. John Mandel skulle kanske kunna handla om klimatkrisen i egenskap av dystopi efter katastrofen, men det är inte främst det som gör den så bra.
Den utspelar sig ganska snart efter civilsationens fall, och i dess skugga reser ett teatersällskap runt och spelar Shakespeare. Det finns en hoppfullhet i tanken att kultur och samhörighet ändå kan stå starkt när allt annat fallit.
Läs mer om Station Eleven.
Olyckan med Andrées ballongfärd mot Nordpolen rymmer många olösta gåtor som många före Bea Uusma fördjupat sig i, men i Expeditionen. En kärleksförklaring gräver hon längre än någon annan.
Hennes besatthet över data och dagböcker, blodfläckar och spår, skapar en nästan thrillerliknande fond för en i övrigt populärvetenskaplig berättelse om ett äventyr som redan på förhand hade exakt allt emot sig.
Läs mer om Expeditionen. En kärlekshistoria.
I kategorins självbiografier kanske Lidia Yuknavitchs The Chronology of Water är den mest självutlämnande och nakna som skrivits (och får Karl Ove Knausgård att framstå som måttlig). Med början vid en dödfödd dotter fortsätter hon att beskriva sitt tävlingssimmande, sin aggressive far, sin alkoholiserade mor och hur hon själv gick allt mer sönder.
I litteraturen fann hon i någon mån räddningen, men för läsaren är det emellanåt rått. I både ord och stil gestaltar hon mänsklig otillräcklighet.
Läs mer om The Chronology of Water.
När jag började läsa Paul Austers mastodontverk 4 3 2 1 var jag egentligen övertygad om att han inte hade någon mer intressant bok i sig. Så jag kan ha, den 900 sidor långa boken gick inte att släppa.
4 3 2 1 är en originell bok, trogen Austers postmodernistiska stil, och berättar historierna om Ferguson som växer upp i ett USA under omdaning. Historierna, skriver jag, för det är fyra versioner av huvudpersonen som målas upp parallellt, som fyra fullständiga universa som bara behöver sättas ord på.
Läs mer om 4 3 2 1.
Varför fungerar jag som jag gör? Vad drivs jag av? Och varför mår jag emellanåt rätt dåligt? Dessa frågor hade gäckat mig länge, men sedan läste jag This Life av Martin Hägglund och mycket av det jag stångats med blev genast tydligt.
Hägglund stödjer sig på begreppen sekulär tro och spirituell frihet när han undersöker hur våra ändliga liv egentligen är den främsta drivkraften och vad vi gör med dem är av högsta vikt.
Läs mer om This Life.
Rebecca Solnit är absolut en av mina främsta skrivande förebilder och det är med viss möda jag inte placerar henne på plats ett på den här listan. Hade det varit 2000-talets viktigaste författarskap hade hennes plats varit för mig odiskutabel.
Essäboken The Faraway Nearby är en av hennes spretigaste böcker, rör ämnen av skilda slag: svår sjukdom, konservering av aprikoser, ensamhet, sagornas logik och Mary Shelley. Avstampet är självbiografiskt och kanske är The Faraway Nearby den av hennes böcker som tar släpper oss närmast in på skinnet.
Solnit är en essäkonstens virtuos och jag är så otroligt imponerad.
Läs mer om The Faraway Nearby.
… Och trumvirvel …
Som bekant gör britterna sitt allra bästa för att ställa till det så mycket som möjligt för sig själva, men om något positivt ändå ska sägas ha kommit ur Brexit är det Ali Smiths Autumn.
Autumn är första delen av fyra (varav de tre första i skrivande stund släppts) om Storbritannien under Brexit. Bedrövad över valresultatet 23 juni 2016 satte hon sig att formulera en motberättelse. Resultatet blev rykande aktuellt, samtida på ett sätt som nästan gör mig matt, utan att för den skull vara en stridsskrift.
I berättelsen om den unga Elisabeth och den mycket äldre Daniel och deras omaka vänskap är det politiska en kuliss framför vilken de andra agerar. Det är djupt mänskligt och omöjligt att värja sig från.
Om Autumn kommer ha en plats i litteraturhistorien i ett större perspektiv är omöjligt att sia om, men dess plats som en av de främsta böckerna på 2010-talet står för mig bortom rimligt tvivel.
Läs mer om Autumn.