Originaltitel: The Mummy
Regissör: Stephen Sommers
Manus: Nina Wilcox Putnam, Richard Schayer, John L Balderston, Stephen Sommers, Lloyd Fonvielle och Kevin Jarre
Språk: Engelska
År: 1999
Översteprästen Imhotep (Arnold Vosloo) har blivit straffad, förbannad och levande begravd för att ha dödat sin farao Seti (Aharon Ipalé). Varför kunde han inte fått ligga kvar?
Året är 1920 och Rick O’Connell (Brendan Fraser) strider med den franska främlingslegionen vid den mystiska staden Hamunaptra. Han blir den enda överlevande och klarar sig från staden.
Tre år senare hittar syskonen Evelyn (Rachel Weisz) och Jonathan Carnahan (John Hannah) spår som leder till Hamunaptra och med hjälp av Rick ska de söka upp staden och avslöja dess hemligheter. Vad de inte räknat med var att de skulle väcka en överstepräst som sussat i 3000 år.
Nu måste de rimligen ta kol på honom.
Det är lika bra att klämma fram det med en gång. Mumien är en film med glimten i ögat, utan att vara i närheten av att ta sig själv på allvar. Det är dessutom en Hollywood-film, med publikflörtar och utan särskilt mycket krav på tittaren. Skådespeleriet är inga topprestationer, och det är heller inte meningen. Historisk korrekthet är inget de eftersträvat och allting som är med är med för att det ska se ballt ut för den oinsatte.
Nu var det sagt, så ingen blir besviken.
För det är verkligen så. Filmen har väldigt lite som gör den till ett ”gott hantverk”, men det är ändå en ohyggligt underhållande film. Jag gillar den.
Musiken är stämningsfull och effekterna är snygga för att vara 1999. Miljöerna har de också lyckats träffa perfekt med.
Vill man ha en enkel och underhållande äventyrsfilm så är den här perfekt. Vill man ha djup – no no.