Mary and Max

Originaltitel: Mary and Max
Regissör: Adam Elliot
Manus: Adam Elliot
Språk: Engelska och jiddisch
Land: Australien
Svensk premiär: 7 maj 2010
Längd: 92 minuter

Mary and Max är filmen om en oväntad och omtumlande brevväxling mellan åttaåriga Mary (Bethany Whitmore/Toni Collette) i Melbourne, som blir retad för ett födelsemärke i pannan, och Max (Philip Seymour Hoffman) i New York, som inte bara är överviktig utan försöker att lindra sina demoner (som visar sig vara Aspergers syndrom). Av en slump väljer Mary ut Max i en telefonkatalog och skickar på vinst och förlust ett brev för att fråga hur barn blir till i USA (i Australien blir de funna i botten på ölglasen). Det är början på en lång och stormig vänskap som avhandlar allt från galenskap och utanförskap till självkänsla och hur man klarar sig genom livet.

På en knivsegg balanserar Adam Elliot när han berättar sin historia. Det är nödvändigt. Filmen blandar svart humor (den bästa sorten) och viktiga ämnen. Det är uppenbart att Mary är liten, osäker och inte har det så himla bra. När hon söker tröst hos sin väldigt missanpassade brevvän finns det mycket som kan gå fel och mycket som också går fel. Det hela skildras dock med mycket värme och det intelligenta berättandet tar oss djupt in i relationen mellan huvudpersonerna. Framförallt växlar fokus så naturligt, både i berättandet och i berättelsen. Det är aldrig konstigt att den ena försvinner helt i vissa stunder medan den andra kämpar med sitt brev eller sitt liv. Oerhört smart framställt.

Det känns också som en väldigt viktig och informativ film. Den tar som sagt upp utanförskap och självkänsla som mer abstrakta problemområden, men när Max berättar att han diagnostiserats med Aspergers syndrom hamnar allting i ett nytt ljus. Han görs inte till ett offer, han är inte ens säker på om han vill botas från sin åkomma, han trivs ju bra som han är. Perspektivet är inte uppifrån eller utifrån som det gärna blir, tvärtom: man kommer väldigt, väldigt nära. Mycket bra!

Att hela filmen är animerad i en stil som är väldigt estetiskt tilltalande och även den mycket smart, gör sitt till. Melbourne går i brunt och gult, inte mycket färger, men åtminstone några. New York är i svartvitt och första färgklickarna kommer först när Mary börjar skicka saker (de paket som Mary får är förstås även de gråa). Jag imponeras något vansinnigt av hur stilrent och skickligt det är utfört. Herregud, Mary and Max är en film som jag skulle velat gjort!

Det var kärlek vid första ögonkastet som uppstod när jag såg trailern för Mary and Max första gången och förväntningara på filmen var extremt höga, kanske till och med ohälsosamt höga. Men potentialen jag såg i den, hur väl den skulle passa mig, gjorde att jag helt enkelt inte kunde hålla mig borta. Förväntningarna fick bära eller brista och tur var väl det. Förväntningarna höll och jag kan bara konstatera att Mary and Max är en vansinnigt bra film som på ett uppseendeväckande sätt blandar humor och allvar, det är svart som natten, men ändå väldigt varmt. En nära nog perfekt film.