Utom sig

Det här är en novell och alla likheter med verkliga personer och händelser är i allra högsta grad tillfälligheter.

Martin var osäker på vem som såg vem först.
     Förmodligen skedde det simultant.
     När Martin öppnade dörren till väntrummet hos tandläkaren satt mannen i alla fall där, klädd precis likadant som honom. Likadana sneakers, likadana strumpor som skymtade i glipan mellan skorna och de identiska jeansen. Dessa satt uppe med ett likadant skärp som Martins och på överkroppen hade mannen en likadan t-shirt som Martin: en mörkgrön med Dropkick Murphy’s tryckt över bröstet. Över den hade han, liksom Martin, en svart munkjacka. Förutom klädseln var de inte särskilt lika.
     Mannen kunde inte matcha Martins skägg och hans hår var råttfärgat och kort när Martins var svart och något längre.
     Oavsett vem som såg vem först reste sig mannen omedelbart, gick förbi Martin och lämnade väntrummet utan ett ord.
     Martin hann knappt sätta sig innan tandläkaren ropade upp hans namn.
     – Martin Ackerfors.
     Han reste sig till svar och hon tittade på honom förvirrat ett ögonblick innan hon med en knappt märkbar skakning på huvudet återfick fokus och hälsade på honom.
     – Det var en korrektion det gällde? frågade hon.
     – Jag fick en kallelse… började Martin och försökte minnas vad som hade stått i den, utan att lyckas.
     Hon tog det som en bekräftelse på att det stämde och någon halvtimme senare var han fri för den här gången. Den smärtsamma behandlingen hade helt fått honom att glömma sin klädbroder, men när han återigen fick syn på honom – den här gången möttes de i dörren till affären, han på väg ut, Martin på väg in – försökte Martin att prata med honom. Mannen skyndade på sina steg bort och låtsades inte om att Martin ropade.
     Det här var inte första gången han råkade ut för liknande händelser.
     Vid ett flertal tillfällen hade han parkerat sin röda golf och knappt hunnit ur bilen innan han sett hur en identisk röd golf med förvillande likt registreringsnummer rullat ut från parkeringen. Han hade sett personer framför sig i matkön som handlat precis samma saker som honom och det hade hänt att han tagit ur sina hörlurar mitt i en låt och hört hur personen bredvid sig på bussen eller cafét lyssnat på precis samma låt. Det var dessutom länge sedan han ringt ett samtal utan att det tutat upptaget i andra änden.
     Sådant händer, tänker Martin, och ägnar inte mer energi åt det.
     Det har hänt allt oftare på senare tid. Dagligen, ibland flera gånger varje dag.
     Martins fästmö Lovisa påstår att det inte är något att bry sig om. Sådant händer, försäkrar hon, omedveten om att han försökt lugna sig med precis samma ord. Hon säger att det som hänt knappast är något unikt. Deras bil är inte ovanlig, hans kläder är för det mesta handlade på H&M och maten de handlar är ju inte direkt några ovanliga delikatesser. Sådant händer.
     För det mesta håller Martin med, men efter besöket hos tandläkaren känner han sig tvungen att undersöka det hela närmare. Han byter kläder och ger sig ut på en promenad, fast förvissad om att han snart kommer stöta på mannen med de identiska kläderna – säkerligen i en likadan uppsättning som den Martin nu har på sig.
     Mycket riktigt! Han hinner inte mer än några kvarter från lägenheten innan Martin ser någon som är klädd precis som honom. Personen går på andra sidan vägen rakt emot Martin. Det är dock inte samma person, den här mannen är förmodligen mer lik Martin till utseendet, med svart skäggstubb och lite längre hår än mannen i väntrummet. Martin tar ett oaktsamt steg ut i vägen precis när en stor lastbil ska rulla förbi. En tutning och han hoppar undan i precis rätt sekund. När långtradaren passerat är mannen spårlöst försvunnen.
     Martin svär för sig själv, svär över det missade tillfället att kanske få klarhet i vad det är som händer omkring honom. Är det någon som spelar honom ett spratt?
     Den natten ligger han sömnlös.
     Han känner sig konturlös, suddig. Var tar hans eget medvetande slut och var börjar alla andra människors. Martin är inte lämpad att föra sådana resonemang när mörkret är släckt. Han vrider och vänder sig i sängen. Då och då undrar han om hans fästmö störs av att han inte kan ligga still. Då och då undrar han om hans efterliknare också vrider och vänder sig likt han gör.
     När det börjar ljusna drabbas han av en hisnande tanke: tänk om det är han som apar efter alla andra, utan att veta om det? Martin tycker att det verkar rimligare att en person – även om det är han själv – är den skyldige, än att de andra skulle vara i maskopi mot honom.
     Det måste undersökas!
     Någon timme senare vaknar han av att Lovisas väckarklocka ringer. Att den knappt hinner sluta tjuta innan hans klocka tar vid är inget Martin är pigg nog att uppfatta, den här morgonen. Trots att ögonen och huvudet är tungt av nattens filosofiska utsvävningar – och framförallt sömnbrist – känner han tillförsikt inför dagen.
     – Idag ska jag göra något ovanligt! utbrister han, som om det hela inte tarvar någon ytterligare förklaring. Lovisa är van med att Martin säger saker som egentligen är fortsättningar på tankar och frågar tålmodigt, men inte utan uppmuntran, varför.
     Martin försöker att återge vad han landat i för frågeställningar under natten, utan att få det att låta som att han är utsatt för en konspiration, för konspirationer är sådant som händer de vansinniga.
     – Det är bara tillfälligheter, försöker hon, men Martin har bestämt sig: idag är hög tid för experiment.
     – I bästa fall kan vi ju vederlägga mina teorier, säger han.
     Lovisa överväger att fråga om han verkligen kommer ge upp om det visar sig att han har fel, att teorierna inte stämmer, men vet mycket väl att oavsett vad Martin svarar kommer han inte att ge sig.
     Nu är inte Martin en person där agerande utanför mönstren faller sig naturligt, så till frukosten kämpar han förgäves med att komma på vad han ska göra.
     – Gör en utflykt. Köp matsäck och åk iväg, förslår Lovisa och med ens var saken avgjord.
     För att ytterligare höja graden av oförutsägbarhet bestämmer sig Martin för att hyra en bil och slumpa var utflykten ska gå. Sockerbiten han släpper på kartan landar där vägen tar slut och Östersjön börjar. Perfekt, tänker Martin och lunkar bort till macken för att hämta hyrbilen: en liten grå Renault. Han passar på att köpa Risifrutti, en smörgås med mycket tomat och en flaska iste att ha som matsäck – han väljer just det eftersom han inte är förtjust i det, och är hans imitatörer välinformerade om vad han tycker om kommer de få något att bita i nu.
     När Martin, efter någon timme i bil och utan att något suspekt inträffat, svänger av den asfalterade vägen för att köra den sista kilometern möter han en bil på pricken lik den han hyrt. Han tutar och vinkar, men chauffören i andra bilen ser mest ut att vilja därifrån. Det tycks vara precis som vanligt, tänker Martin nedslaget när han kör vidare mot vattnet.
     Han parkerar bilen bredvid en annan som inte alls liknar den han kört och går stigen ner till vattenbrynet. På en filt sitter en kvinna och dukar upp matsäck, en matsäck som råkar vara mer eller mindre identisk – fast tredubbel – som den Martin köpt. Han sätter sig på en stubbe några meter ifrån henne och börjar så sakteliga plocka upp sin mat. Utsikten över vattnet är ljuvlig och solen gnistrar i bränningarna. Kanske blir inte havet vackrare än såhär, även om det nog är bra fint i solnedgången också, tänker Martin.
     – Havet blir nog inte vackrare än såhär, säger kvinnan plötsligt, även om det säkert är bra fint i solnedgången också.
     Martin borde kanske inte bli förvånad, men hoppar ändå till när hon uttalar hans tankar. Han hinner dock inte svara innan två barn kommer springande och tjoande. Den något äldre flickan springer först, eventuellt upprörd över något som hennes lillebror – som springer efter – gjort. Den lilla pojken har av allt att döma en mindre version av Martins garderob, för nu är det han som är klädd precis som Martin. Pojken stannar upp och tittar storögt på Martin.
     – Vi är likadana, utbrister han glatt.
     – Jag är lite större, tror jag bestämt, svarar Martin.
     Kvinnan som av allt att döma är barnens mamma vinkar till sig pojken och de börjar äta. Mamman och flickan försöker att inte titta på Martin, men pojken visar ingen sådan blygsel.
     – Varför har du likadana kläder som mig? frågar pojken.
     – Varför har du likadana kläder som mig? frågar Martin tillbaka, något vilsen i sitt liv som bara blivit mer förvirrande sen han upptäckte att delar av världen bara är hans spegel. Om det nu bara är en tillfällighet har dessa tillfälligheter inträffat med en skrämmande precision. Men rena tillfälligheter är trots allt bortom all kontroll och därför lättare att leva med. Å andra sidan – och det här, konstaterar Martin, är värre – om det är frågan om en konspiration, ett elakt skämt för att bringa honom ur fattningen, vem ligger då bakom det och hur ska han få det att sluta?
     Varken mamman eller barnen verkar vara på väg att lämna platsen och ingen lastbil eller annat motordrivet fordon har än så länge skurit av ytan emellan dem. Martin bestämmer sig för att chansa vilt, att hoppa ut för klippan och se om vingarna bär. Han bestämmer sig för att fortsätta konversera!
     – Vet ni vem jag är? frågar han.
     – Nej, borde vi det? frågar kvinnan tillbaka. Är du någon kändis?
     – Jag bara tänkte… Med din sons kläder och… Nej, Martin Ackerfors heter jag.
     – Ulrika, säger kvinnan och räcker fram handen. Det här är Ida och Oskar.
     Martin tar handen. När Ulrika presenterar sonen ryser han till. Oskar är ju Martins andranamn.
     – Är det något problem? frågar hon eftersom hon märker att Martin nästan skyggar undan.
     – Nej, jag… Det är inget problem, inget alls, svarar han tafatt och föga förtroendeingivande.
     Ulrika manar barnen att äta upp så att de kan åka därifrån så fort som möjligt. Martin sitter tyst och betraktar dem, i synnerhet Oskar, vars kläder tycks ha bättre passform än Martins trots att barn sägs växa ur sina kläder fort. Är de kanske nyinköpta? Nyinköpta just för idag? De ser inte urtvättade eller skadade ut, och han ser heller inga noppor. Paranoian kryper under skinnet på honom och han känner sig illamående. På vägen hem tycker han sig se någon klädd som honom i varje gathörn, någon i likadan bil, någon som skulle kunna vara hans spegelbild. Ofta är det bara en synvilla, men då och då är han inte lika säker.
     Han konstaterar att utflykten verkar ha givit honom ytterligare bevis för att han är förföljd, men än är han inte hundra procent säker.
     När han sätter nyckeln i låset hemma vrider någon på insidan om och Lovisa öppnar dörren, på väg ut. Martin tittar misstänksamt på henne men säger inget, hälsar inte. Är Lovisa också med på det?
     – Hej, hur var utflykten? frågar hon och ger honom en puss på kinden.
     Martin svarar inte direkt, utan söker efter en rörelse i mungipan, en förflugen blick, något som avslöjar om hon är en del av konspirationen. Han finner inget.
     – Jag mötte en likadan bil, såg en familj med likadan matsäck och träffade ett barn med mina kläder och mitt namn. Överallt ser jag människor som liknar mig.
     Blicken Lovisa ger honom är snarare medlidsam än något annat.
     – Vad ska du göra nu?
     Martin vet inte. Han är rådvill och förvirrad. Hans försök att utmana förföljarna har hittills visat sig lönlösa. De tycks veta saker som han själv knappt vet om, till och med det som är utanför hans normala beteendemönster lyckas de apa efter. Oron över vad som kommer hända framöver tar över honom totalt. Han vet inte om det själv än, men de närmast kommande veckorna kommer han knappt att lämna hemmet. Till en början hittar han på ursäkter. Han säger sig må dåligt. Han påstår att hans chef sagt att han kan vara ledig några dagar. Snart blir det tydligt både för honom och för Lovisa att det här inte är något normalt beteende. Martin försöker att dölja det bakom en enastående ihärdighet i fråga om hushållsgöromål, men det hjälper inte.
     – Ska du inte gå ut, Martin? frågar Lovisa, och Martin försöker, men inte ens när Lovisa ber honom att göra henne en tjänst förmår han sig att öppna dörren. Han försöker att urskulda sig, men vet att Lovisa har rätt när hon säger att han inte kan fortsätta såhär. Det finns inga ursäkter och därför kan han bara se på när hon går för att bo hos sin mamma ett tag. Tills det gått över, säger hon och stänger dörren med tårar i ögonen.
     Martin sjunker allt djupare ner i sin egen ynklighet. Han är övertygad om att det inte finns någon återvändo. Sakta men säkert äter han upp maten i köket. Han ransonerar för att kunna hålla ut så länge det bara går, men även med den strängaste dieten tar maten slutligen slut. När inget hopp återstår ser han sin egen spegelbild i köksfönstret. Det är mörkt ute och genom den gråa och skäggiga figuren i rutan ser han snöflingorna falla. De faller mot backen där nedanför och han ser Lovisa stå där nere och titta upp en sekund innan hon fortsätter att gå. Martin försöker ringa, men det tutar i vanlig ordning upptaget.
     – Det här håller ju inte, utbrister han och rusar mot dörren. När han tar i handtaget är det någon som öppnar, någon som ser ut precis som honom. Martin bryr sig inte, han springer förbi och ner för trapporna och snön bränner runt de bara fötterna när han springer efter Lovisa. Han hinner ifatt henne vid gathörnet där trafikljusen alltid lyser rött.
     – Förlåt, säger han och tar i hennes axel. När hon vänder sig om är det inte Lovisa utan någon annan. Någon som är på pricken lik henne. Kvinnan ser förvånat på honom. Är hon rädd för honom? Tycker hon synd om honom? Vet hon allting om honom? Martin kan inte avgöra vilket som är troligast, men ägnar det inte heller så mycket tankemöda. Han lunkar tillbaka till lägenheten samtidigt som han så sakteliga börjar formulera en plan för hur han ska avslöja konspirationen mot honom, och vad viktigare är, hur han ska lyckas be Lovisa om ursäkt.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!