Originaltitel: Where the Wild Things Are
Regissör: Spike Jonze
Manus: Spike Jonze, Dave Eggers och Maurice Sendak
Språk: Engelska
Land: USA
Svensk premiär: 29 januari 2010
Längd: 101 minuter
Max (Max Records (ja, han heter så)) bråkar med sin mamma och rymmer hemifrån. Efter några dagar till sjöss driver hans lilla båt iland på en till synes helt vanlig ö. Men befolkningen på ön är långt ifrån vanlig. Där bor nämligen vildingarna. Lurviga djurliknande jättar – stora, starka och mycket brutala. Till en början hotar de att äta Max, men denne utger sig för att vara deras kung och snart är de vänner, för vildingarna behöver en kung som kan bota deras sorgsenhet. Det går till en början bra, men Maxs lögn kan inte hålla för alltid.
Det är väldigt lätt att låta sig luras av ytan, tro att Till vildingarnas land är en gullig barnfilm för hela familjen. Så är inte fallet. Det är en film, ja, visserligen efter Maurice Sendaks bok från 1967 men likväl en film. Gullig är den definitivt, men det är inte någon barnfilm. Jag tror kanske inte att barn skulle fara illa av att se den, men den är väldigt känslosam och spelar mycket på just känslor. Jag menar, jag blev tårögd och illamående av vissa bitar av filmen. Att vildingarna är drabbade av sorgsenhet (som om det vore en sjukdom) är fantastiskt bra och samtidigt mycket hjärtskärande. Och så är det mesta i filmen, bara man tänker efter vad som faktiskt händer och sägs. Kanske blir upplevelsen starkare för en vuxen som ser den än för ett barn, det är svårt att säga.
Kostymerna, för vildingarna är kostymer, är helt fantastiska, märkliga blandningar av djur med horn och huggtänder. Sjukt snygga och jag skulle göra vad som helst för att få ha en sådan dräkt. Eftersom väldigt lite är (läs: påstås vara) datoranimerat och trickfilmat blir just den biten än mer imponerande. Det de gör med dräkterna är helt galet, sjuka stunts och märkliga hopp. Häftigt är vad det är.
Till vildingarnas land var inte riktigt vad jag förväntat mig (jag hade förväntat mig en ullig, gullig familjefilm) men när jag hade kommit över den initiala chocken var det bara att njuta. Jag saknar kanske det där lilla extra som hade tagit den till oanade höjder, men den är bra och sevärd, trots allt.