Originaltitel: The King’s Speech
Regissör: Tom Hooper
Manus: David Seidler
Språk: Engelska
Land: Storbritannien, Australien och USA
Svensk premiär: 4 februari 2011
Längd: 118 minuter
På pappret är kanske inte en biografisk film om kungar något som får mig att klappa i händerna av förtjusning, men The King’s Speech visade sig vara en film med många bottnar bortom den rojalistiska ytan. Det överraskade mig på sitt sätt, även om det var en glad överraskning som gör att jag varmt kan rekommendera att du ska njuta av filmen.
Den blivande brittiske regenten George VI (Colin Firth) lider sedan barndomen av sitt stammande. Hans pappa George V (Michael Gambon) har skällt på honom, hans bror (den kortvarige) Edward VIII (Guy Pearce) har retat honom och hans fru drottning Elizabeth (Helena Bonham Carter) har släpat med honom till alla möjliga och omöjliga talpedagoger utan resultat. Lyckligtvis tvingar eller övertalar hon sin make att göra ett försök till, hos den oortodoxe Lionel Logue (Geoffrey Rush) som inte bara visar att det är möjligt för George VI att slippa sitt talfel, utan även blir det närmaste kungen kommer en vän.
Skådespelarlistan är som synes diger och samtliga lyckas frambringa riktigt vackert skådespeleri, även om ljuset av naturliga skäl faller främst på Colin Firth och Geoffrey Rush. Deras intima samspel i The King’s Speech når verkligen nya höjder. Firth gör den tväre och frustrerade regenten briljant och lyckas på genom det göra kungligheterna mycket mänskliga, trots de omänskliga sammanhang de befinner sig i. Just kampen mellan att få vara bara människa i all enkelhet och tvingas vara en kodstyrd societetsrobot blir filmens allra starkaste tema, ett tema som växer som ett crescendo genom de 118 minuterna och når sin kulmen då George VI ska hålla ett radiotal till sitt imperiums folk efter att Storbritannien och Tyskland förklarats vara i krig. Det är starkt och det är tankeväckande. Om någon sensmoral erbjuds är den ett slag för mer mänsklighet.