Sven Anders Johansson
187 s. Glänta 2021 (2021)
Litteraturens slut utan vare sig frågetecken eller undertitel är en oerhört provocerande titel. Jag som investerat så mycket av min tid, min självbild och min ekonomi genom studiemedel och stora bokbeställningar i litteraturen, ska jag bara se den ta slut framför mina ögon? Har jag satsat allt på fel häst? Nå, litteraturvetaren Sven Anders Johansson (f. 1968) är i lite liknande situation får man anta, men ändå har han skrivit boken.
I vanlig ordning är Johanssons anslag associativt, rör sig mellan ämnen och discipliner. Om han till en början ser en tendens inom litteraturen, en moralisk riktning, så hinner han snabbt passera både moral i största allmänhet, politik, apolitik och mycket, mycket annat. Allt syftar till att besvara frågan ”Vad ska vi med litteraturen till?” när den inte verkar kunna förändra något, inte är estetisk, inte är autonom i sin egen rätt. Då blir litteraturen på sin höjd en accessoar för en liten medelklass (och de som liksom mig och Johansson själv befinner oss i branschen), men i de allra flesta fallen något som inte angår någon.
Redan från första början vill jag sparka bakut, för själva grundtesen att barnlitteraturen är höljd i en instrumentell moralpredikan, är en tendens jag inte riktigt känner igen. Det är sant att den med en agenda har lättare att sträcka sig genom bruset för att medielogiken gillar ett patos och det ser ut som något som inte är reklam, men i praktiken är böckerna utan den typen av etiska anspråk många (åtminstone inte färre än förr). Likaså är det enkelt att svinga mot ljudboksmarknaden som sakta äter upp marknaden för det skrivna ordet, men då måste man bortse från att även det skrivna ordet lyder under marknadens logik så är det angelägenheten eller kvaliteten man saknar är det kört även utan ljudböckerna.
Nu är det ju så bevänt med Johansson att han aldrig gör det enkelt för sig. Eller för läsaren. Han vrider och vänder på frågan, går i klinch med sig själv och fortsätter att ställa frågor, somliga som han därefter besvarar, andra som får bero. På så sätt är Litteraturens slut ett sätt att hantera en kulturdebatt utan djup.1 Johansson kräver så mycket av sig själv. Och av läsaren. Samtidigt ser jag honom som den Montaigne Laurent Binet beskriver i Civilisationer (2019): ”När man sade emot honom var det som att man väckte hans uppmärksamhet, inte hans vrede.”
Trots att jag inte alltid håller med Johansson, trots att jag, för all del, även håller med honom, finns det något sympatiskt och direkt underhållande i hans krumbuktande. Jag blir utmanad att ifrågasätta det jag tagit för självklart och på någon nivå tror (och hoppas) jag att det är just vad Johansson vill. Just nu, med boken utläst och liggande på skrivbordet här bredvid mig, kan jag inte besvara vad vi ska med litteraturen till. Tyvärr, är jag frestad att tillägga, men låter bli. Genom att utnyttja det avstånd Litteraturens slut skapar mellan mig och litteraturen, mellan mig och läsakten, mellan mig och skrivandet, kommer jag förhoppningsvis komma ut klokare, mer ödmjuk och kanske även med ett svar jag kan stå för.
Litteraturens slut, är det då i antågande, enligt Johansson? Ja, det beror på vad man menar med ”litteraturen” och vad man menar med ”slut”. Om vi bortser från att vi saknar definition av den är det svårt att inte se att litteraturen är i förändring. Marknadslogik och teknologisk utveckling är krafter som inte ens en kulturtradition med flera tusen år på nacken kan stå emot, så frågan är snarare vad som återstår. Eller, hur ska vi förstå det som återstår? Hur kan det vara angeläget?
Johansson ger inget svar, det ligger inte för honom, men genom Litteraturens slut finns ändå möjligheter framåt. Men ingeting är någonsin svart eller vitt.