2018 släppte jag en diktsamling med poesi skapad av en artificiell intelligens, Juice, och som pionjär på området (nåja) tänkte jag försöka formulera en åsikt i frågan om AI-utvecklingen vi nu ser. Bakgrunden till diktsamlingen står att läsa i det numer publicerade efterordet till boken: Skrattspegeln. Efterord till diktsamlingen Juice, 2023-04-22.
I Juice använde jag en mycket rudimentär AI. Resultatet blev oftare kul än bra och det material den utgick i från var mina Facebook-inlägg, skrivna åren 2011—2014. Oförargligt, minst sagt, men sedan diktsamlingen släpptes 2018 har utvecklingen bland de som åtminstone ytligt tror sig veta vad de håller på med gått snabbt och bara det senaste året har vi sett hur ChatGPT och andra AI:er börjat producera om än inte faktamässigt korrekt så åtminstone begripligt, emellanåt bra, material. (Och de AI:er som fått uppmärksamhet nu och som jag diskuterar här är inte medvetna och är inte tänkta att vara det heller, vilket är viktigt att komma ihåg.)
Artificiell intelligens som koncept har potential att både rädda liv och frigöra tid, i vissa fall gör AI redan det. En dator kan analysera stora mängder data och finna anomalier i dem på ett sätt som människor inte kan, klart användbart inom medicin exempelvis där resultaten kan leda till både funna sjukdomar och vägar till nya vacciner eller botemedel. AI kan också avlasta människor i sådant som är repetetivt och slitsamt, farligt eller bortom människors fysiska begränsningar. För detta finns det anledning att känna entusiasm.
AI ger också skäl till oro.
Även om just OpenAI (bolaget bakom det vittomtalade ChatGPT) säger sig ha ädla uppsåt är det egentligen inga av de många utvecklarna som tillåter insyn eller öppnar upp för någon form av behovsstyrd utveckling. Nej, den utveckling vi nu huvudsakligen ser tycks drivas av att det är spektakulärt med maskiner som skriver som eller genererar bilder. Det finns något gränsöverskridande här som lockar, mer än om de, exempelvis, skulle plocka ur diskmaskinen eller gå ut med soporna (vilket skulle höja livskvaliteten för mig avsevärt). Om allt drivs av en vilja att göra coola saker kommer de ocoola sakerna förbli en del av det vi människor behöver göra.
Konstnärer, författare och liknande verksamma som redan i dag har svårt att livnära sig ser nu med oro på hur uppdrag kan tas i från dem. Varför betala en konstnär för konceptskisser när jag för 129 kr i månaden kan generera 200 bilder efter eget önskemål? Att dessa artificiella intelligenser fått träna på material skapat av människor är inte så noga.
Det är bekymmersamt att betrakta konstnärligt skapande på det här sättet, men först vill jag understryka att det ovanstående, alla förlorade jobb, i sig inte är ett problem skapat av AI-utvecklingen utan av hur vi format vårt samhälle och vad vi människor förväntas ägna vår tid åt. Med den rådande arbetslinjen är tanken att alla ska arbeta 40 timmar i veckan alldeles oavsett om vi personligen klarar av det, alldeles oavsett om det finns jobb för oss alla och alldeles oavsett vad för jobb som finns att tillgå. Om uppdrag och arbetstillfällen försvinner för att datorer kan göra samma sak bättre (eller åtminstone billigare), och detta sker i bransch efter bransch kommer det sluta med att vi alla sitter 8 timmar om dagen och försöker sälja mobilabonnemang på provision till varandra. Det är varken rimligt eller hållbart.
Vore vi människor smarta skulle vi ta tillfället i akt, låta utvecklingen arbeta för oss och successivt minska tiden vi förväntas arbeta (med bibehållen lön) och se till att vi delade på de jobb som människor fortfarande behöver göra, framförallt de med en mellanmänsklig eller kreativ dimension, för att låta fritiden i högre grad bli tid för kreativitet, återhämtning och mening. Men som det ser ut i dag är varken de som utvecklar tekniken eller politikerna är intresserade av detta.
Vilket för mig tillbaka till sättet att betrakta människor.
Det var inte så länge sedan (vi pratar veckor, alltså) man relativt enkelt kunde identifiera en AI-bild genom att räkna antalet fingrar personerna på bilden hade. Det kan man inte längre för nu klarar de att generera korrekta händer. Vissa spår av AI:ernas begränsningar finns fortfarande, men dessa har säkert åtgärdats på tiden mellan att detta skrivs och du läser det. Kreativitet kräver i någon mån mening, om än av de mest lättjefulla slag, för att bli meningsfullt. Det säger sig självt men tål att understrykas. Om vi utan vidare ersätter mänskliga kreativa uttryck med en dators genererade, om vi utan vidare vägrar människor sina kreativa uttryck på grund av hur vi strukturerat arbete mellan oss, ja, då vill jag hävda att vi håller på att förlora det mänskliga. Vi ligger inte omedvetna i någon rosa sörja, men vi närmar oss att bli de batterier människorna i The Matrix (1999) blivit, mer maskiner än verkligt mänskliga för att mata … jag vet inte vad. Ekonomin?
Artificiell intelligens, likt exempelvis klimatkrisen, finns redan här och bekymren uppstår först och främst i krocken med hur vi organiserat våra samhällen. Och likt klimatkrisen kan vi hantera framstegen med artificiell intelligens på ett av två sätt: antingen genom ansvarsfull, framåtseende och kontrollerad förändring för flertalets bästa, eller genom att placera oss i ett kaos bortom mänsklig kontroll. Valet är än så länge vårt.
En AI-pionjärs betraktelser
