Rockstar Games, 2018, Playstation 4/XBox One
Rockstar Studios
Du rider ner för stigen. På din vänstra sida forsar älven fram, en och annan förflugen vattendroppe landar på din kind, på din högra går solen ner över bergen. Stigen är stenig, ringlar sig fram utmed vattens nycker. Plötsligt hör du något, du vänder dig om och tre prisjägare börjar skjuta efter dig. Det senaste rånförsöket mot banken i Valentine, NH, har satt sina spår på ditt rykte här i Västern.
Det är fan att de där prisjägarna kommer nu när jag bara vill njuta av de bedövande vackra omgivningarna i Red Dead Redemption 2, men okej, har man ett pris på sitt huvud får man väl försvara sig. Håller in L2, trycker av, trycker av, byter fokus och när röken lagt sig står fortfarande spelets huvudperson Arthur Morgan på benen (allt som oftast).
Red Dead Redemption 2 utspelar sig under åren innan första Red Dead Redemption (2010). Som en del av van der Linde-gänget1 placeras man direkt i den snöstormsomgärdade flykten efter ett misslyckat dåd Blackwater. För spelaren är det en mjukstart med plan inlärningskurva, men för spelets karaktärer tar kylan och nöden hårt på dem. De är laglösa samtidigt som de ser hur moderniteten sakta motar undan sådana som dem. Gängets ledare Dutch söker hela tiden nya kupper att utföra, medan Arthur alltmer börjar tvivla. Jag bryr mig verkligen om hur det går, framförallt om Arthur, vars hårda yta mjuknar under tyngden av betänkligheterna.
Den ökande friktionen mellan vännerna Arthur och Dutch driver hela spelet och historien om dem väcklas sakta men säkert ut kring dem, tillsammans med spelvärlden. I Red Dead Redemption 2 finns fem fiktiva delstater: West Elizabeth och New Austin från första spelet, dessutom New Hanover, Ambarino och Lemoyne. Det är makalöst vad välgjord världen är. Varje kaktus, varje stjärna, varje omgivningsljud, varje musikslinga sitter exakt där den ska. Trots att inget är direkt taget ur verkligheten är varje by, varje person, varje väg och varje del osande Western. Jag känner igen mig utan att känna igen mig och skulle jag få en fråga på USAs delstater är jag inte hundra på att jag inte skulle svara att New Austin och Lemoyne garanterat måste finnas och att den stora New Orleans-inspirerade staden Saint Denis är dess industriella och kulturella nav.
Bara huvudhandlingen sträcker sig över uppskattningsvis 70 timmars speltid, men eftersom det är en öppen värld där spelaren är fri att utforska och agera som hen vill är möjligheterna i det närmaste oändliga. Det finns sidouppdrag, villebråd att döda, utmaningar att klara, skurkar att fånga. Spelet tar heller inte slut när historien tar slut, men för mig som är mer av en vardagsspelare är jag mer än nöjd med att uppleva huvudberättelsen.
Som vardagsspelare är jag också oerhört förtjust i spelkontrollerna, det var jag redan i första spelet. Jag har lagt undan många spel för att det helt enkelt varit för svårt att ens uppnå något grundläggande krav på färdighet, men den hjälp man får här att sikta är ovärderlig och en grundförutsättning för att sådana som jag ska kunna spela spelet.
Jag har egentligen bara en förhoppning som inte infriats och för den oerhört spoilerkänsliga tar recensionen slut nu. Det är ett grymt bra spel. Välskrivet, vackert och spelbart.
Min icke infriade förhoppning var att man sömlöst skulle kunna fortsätta spelet med handlingen från första Red Dead Redemption. Det hade kunnat fungera, mycket av världen finns, berättelsen i tvåan slutar mer eller mindre precis där ettan börjar. Jag antar att det inte är för sent än, annars är risken stor att jag måste hämta ner Playstation 3-konsolen från vinden och spela genom ettan igen.