Den här artikeln är med i boken Om drömmar och rastlöshet. Utvalda texter 2009-2021. Hela innehållsförteckningen, samt var du skaffar den, finns om du följer länken.
Lars Winnerbäck sjunger i Söndermarken om brandgula stapelbara stolar, den då mycket moderna gräddvita färgen och nyponbuskar, nyponbuskar – hela vägen nyponbuskar. ”Nånstans där så blev jag den jag är nu.” Samma riff, om och om igen, och ett vaksamt öga på tidsmarkörer i omgivningen. Även om Winnerbäck är elva år äldre än mig så delar vi minnen. Hela min väg till skolan när jag gick i lågstadiet kantades av nyponbuskar, hela Uttersbergs skolmatsal var till bredden fylld med brandgula plaststolar.
På vägen till tåget märker jag att det doftar skolgård. En doft jag inte upplevt på femton år, än mindre ägnat någon större tanke. Det hör nog våren till, sandlådorna som så sakteliga torkar resterna av den barmhärtigt avrättade tjälen, trots det är det kulspel, bandy och inte-nudda-mark som i första hand gör sig påmint. Jag saknar knappast grundskolan. Trots att jag bara råkade ut för några smärre missöden och överlag betraktar min barndom som skyddad är det inte dit jag längtar tillbaka om det händelsevis skulle slumpa sig att jag drabbas av en smula nostalgi. Det var knappast där jag blev den jag är.
Det är bara delvis sant. Krokek, det lilla samhället där jag växte upp, har på många sätt präglat mig. Det är ett spöke som vilar i utkanten av mitt medvetande. Ibland bortglömt, ibland framdrömt. Jag är osäker på i vilken mån min bild av byn stämmer med verkligheten, och jag kommer naturligtvis aldrig få reda på vilket. Vilken håla som helst förändras i grunden av att tio år går: affärer byts ut, hus byggs och rivs upp, vissa ställen slumrar och förfaller, andra väcks till liv och frodas. Inga drabbas av stiltjens förbannelse. Trots det bestämde jag mig för att göra en utflykt till glömskans och barndomens domäner.
Med mig på turen hade jag Kalle och Andreas. Kalle och jag lärde känna varandra i nio-, tioårsåldern på kyrkans fritidsverksamhet i Krokek där vi ägnade eftermiddagarna åt att spela Doomtrooper där brödraskap och samurajer slogs mot mutanter och vandöda nefariter i en evig kamp mellan ont och gott. På många sätt har jag Kalle att tacka för att han lade grunden till mina nördigare excesser. Andreas, däremot, var en något senare bekantskap vars främsta egenskap var en fantastisk fallenhet för att klättra i och på och över saker – något som inspirerade mig men aldrig gick särskilt bra när jag själv försökte. Inget känns mer naturligt än att Andreas idag arbetar på en klätterhall.
Vi parkerade bilen i det området som utgör de mesta av våra gemensamma referensramar. Alla tre hade vi, i olika omgångar, bott där omkring och en stor del av vår verksamhet utgick från den lokal vi emellanåt lånade och i stort sätt alltid fick skäll för att vi använde på fel sätt. Det mesta var sig likt, radhusen hade fräschats upp och var nu grå istället för den så tjusiga nittiotalsblekrosa vi tidigt lärde oss att hata, några nya hus hade byggts och barnen var mindre än jag mindes dem. Gjutarevägen och dess omkringliggande hus var för mig ett kapitel som å ena sidan var en trygg hamn efter något stormigt år, å andra sidan kritiskt i sitt tvivelaktiga ruvande av oss vilsna tonåringar (som nog, ska medges, var exemplariska i jämförelse med många av de förtappade själar som förlorats i området).
Promenaden fortsatte ner mot den skola jag bara gick på ett år innan jag bytte och började musikklass inne i Norrköping. Det var också där mobbningen av mig nådde sin kulmen, där jag utdelade mitt första och enda riktiga knytnävsslag och där jag briljerade i nutidsorientering. Jag var tolv år när jag började på Råsslaskolan, men den var mig alls inte obekant. Den mindre skolan, den jag gick på fram till och med femte klass, hade väldigt få av de lyxigare faciliteterna som bibliotek, simhall, tandläkare och gymnastiksal i rimlig storlek. Därför kom det sig att jag emellanåt tvingades att bevista skolan även tidigare. Allt det är dock av föga värde. Mina starkare minnen (det slog mig nu att jag inte minns hur jag tog mig till eller från skolan om dagarna, så stort intryck gjorde skolgången på mig) från skolan är från tiden då Kalle, Andreas, jag och några andra kompisar tog nattpromenader och sysslade med rackartyg: sällan destruktiva sådana, några andra roade sig med att slå sönder glasrutor. För vår del handlade det om mer harmlösa, mer flåsigt jönssonliganlistiga hyss som – det är oklart om det är preskriberat – att ställa upp bänkar på tak. Infantilt, ja visst, men viktigt för vår begynnande frihetstörst.
Vi tog oss alla ifrån Krokek och ingen av oss erkände någon större längtan tillbaka. Det är nog symptomatiskt för Krokek och samhällen som det. Jag utvecklar Andreas tankar: När vi var riktigt små tre, fyra år, var dagiset eller förskolan allt man behövde och kunde önska av en värld. Som tioåring erbjöd skolgården en lagom stor intressesfär. (Tydligaste exemplet på det måste varit då Kalle tyckte att vi skulle besöka ”ödehuset”, en husgrund som – när vi var små – krävde att man gick vilse minst en vecka för att man skulle hitta dit. Idag låg den tio meter från cykelvägen. Föga spännande eller sagolikt.) Som femtonåring var Krokek det intermezzo som behövdes för att hålla oss nöjda och glada. Idag har Krokek krympt och för att komma tillbaka, om vi mot förmodan skulle önska så, skulle vi likt Alice i Underlandet behöva en dekokt som gjorde oss lagom stora för den lilla, lilla dörren. Inte sällan är dekokten egna barn vars ögon särskilt lämpar sig för en värld som växer i lagom takt. Jag hoppas jag kommer bespara mina eventuella framtida barn just Krokek, men det är en annan historia.
Jag lämnade Krokek vid gott sinnelag. Varje expedition till barndomens domäner är ett risktagande. Vilka känslor, minnen och tankar kommer rivas upp av de associationer miljöerna ger? Det är mycket jag inte hanterat eller funderat på sedan lång tid tillbaka. Lyckligtvis var det här en resa med en självklar stämning. Vi var kanske inte tonåringar längre, vi har alla gått vidare och är småcharmigt skraja över vad framtiden har att erbjuda. Friheten och den relativa jakten på platsen där vi blev de vi är höll modet uppe. Nästa gång behöver jag gräva djupare.
Den gråa radhuslängan var tidigare härligt smaklöst rosa.
Den nybyggda delen på Råsslaskolan började byggas för 12-13 år sedan när jag gick där. Fantastiska mängder elever har passerat och gemensamt föresatt sig att nöta ned den tillfälligt fina patinan.
Nu syns bara fundamenten av det tak där vi placerade bänkar. Man kan tycka att det är lite drastiskt att ta bort taket istället för att sätta fast bänkarna, samtidigt vill jag gärna tro att det är en effekt av att ungdomar efter oss hållit vår fana högt och fortsatt traditionen.
Ödehuset, en skrattretande lektion i barns subjektiva världsuppfattning.
Fint, personligt och lite vemodigt.
Tack! Jag är visserligen osäker på hur vemodigt det egentligen kan vara med uttryck som ”flåsigt jönssonliganlistiga hyss” och ”tjusiga nittiotalsblekrosa”, men visst ligger det något i det.