Det börjar med ett ord. En rörelse. Som en vind sveper en känsla in i dig och du börjar sakta rulla utför en backe du knappt visste fanns. Först är det inte ens säkert att du märker det: vinden kanske svalkade skönt eller så var du upptagen med något annat och lade inte ens märke till att det här var början på något stort. Snart märker du att ingenting stämmer. Den där vägen du brukade gå till jobbet känns främmande. Träden har liksom vridit sig fyrtiofem grader och med ens är allting ur fas. Du lyssnar på samma sång om och om och om och om igen tills du tror att det är den enda låt som någonsin betytt något för dig, men när du vill sjunga med, söker efter orden för att följa i crescendot, finner du intet. Allt det du trodde var viktigt vittrar sönder och rinner som sand mellan dina fingrar medan du förtvivlat försöker rädda resterna av dina drömmar. Alla dina övertygelser balanserar på en knivsegg och du inser att var du än varit tidigare så kan du aldrig återvända.
Det är orättvist.
Du har inte gjort något.
Du förtjänar inte det här.
Du ställs inför valet att ge upp, kasta in handduken och acceptera att du ingenting kan göra, eller att anpassa dig. Du kan omöjligt överblicka konsekvenserna av dina val och när du väger alternativen ställer du dig också frågan ”till vilket pris?” Svaret uteblir och du börjar tvivla. Tvivla på att du någonsin kommer få fatt i dina drömmar igen. Tvivla på att det är någon mening med att drömma. Tvivla på att drömmarna är något annat än sagor från en värld bortom din påverkan.
Plötsligt kommer den där sången igen. Den vrids om som en kniv och som om det vore en fysisk smärta börjar du svettas – är det feber? – och känner dig yr. Melodin ekar kvar i dig långt efter det att den sista tonen blandats ut med omgivningens disharmoni. Melodin får dig att rasa samman som ett korthus. Melodin bygger sakta upp dig igen, skadeskjuten men vid liv. I allra högsta grad vid liv.
Till vilket pris?
Det är något som saknas. Vad? Du intalar dig att om du hade vetat vad det var hade det gjort all skillnad. Du ljuger för dig själv. Snart ljuger du också för alla andra.
I bästa fall svarar du med en lögn. I sämsta fall svarar du undvikande. Någon kanske anar något och din fasad är så bräcklig, så skör. Vid minsta öppning kommer tvivlet med sin kofot och försöker bända upp din bröstkorg i jakt på de sista skärvorna av något som en gång var du. Det är bättre att hålla igen, för allt i världen skydda dig!
Du har rullat ett tag nu. Var du började minns du knappt längre och du ser ingen ände på backen som bara blir brantare och brantare. Runt omkring dig är världen precis som vanligt. Det är du som har förändrats. Det är du som fortfarande drömmer, önskar, längtar, trånar, ömmar, älskar.
Till vilket pris?