Om fantastisk litteratur och hur det kunde ha varit

En vän till mig, Daniel, sade en gång ”tänk om Lud-in-the-Mist blivit världsberömd i stället för Sagan om ringen!” och då, innan jag faktiskt läst boken, förstod jag inte alls vad Daniel menade. Nu, några år senare och med boken läst, tror jag mig förstå precis.

Lud-in-the-Mist skrevs av Hope Mirrlees (1887-1978) och råkade bli den enda av hennes tre böcker med fantastikkaraktär. Den kom ut 1926, nästan trettio år innan J.R.R. Tolkiens uttjatade bokserie som kom att prägla – för att inte säga cementera – en hel genre i ganska trötta hjulspår. Istället för att spinna vidare på riddarsagor och epik, som Tolkien senare gjorde, gav oss Mirrlees något helt annat: i ett jordnära, till ytan ganska brittiskt samhälle, gör sig älvalandet uppströms påmint. In i staden Lud-in-the-Mist flyter förbjuden frukt och den som äter av det blir sig aldrig mer lik. Fallen av fruktätande blir allt mer frekventa och när det börjar beröra Luditernas societet, i synnerhet borgmästaren Nathaniel Chanticleers son Ranulph, tas det hela på stort allvar och älvornas makt kan skönjas runt varje krök.

Läsandes Lud-in-the-Mist finner jag mig förvånad över hur bekant allting känns. Mindre förvånande är det då att Neil Gaiman har många inspirerande ord att säga om boken, eftersom han kanske är den främsta arvtagaren i fråga om alternativ fantasy i Mirrlees kölvatten. Neil Gaiman har i böcker som Stardust och Coraline effektivt lärt sig konsten att väva ihop det småskaliga och jordnära med det fantastiska. Att Lud-in-the-Mist tjänat som inspiration står bortom allt tvivel. Samtidigt missar han något – eller åtminstone gör det mer subtilt – som Mirrlees inte drar sig en sekund för.

Samhällskritiken är ett tydligt lysande exempel allt genom boken. Framförallt är det Luditernas starka tilltro till lagar som ställs mot älvornas godtyckliga och ifrågasatta existens.

Master Josiah Chanticleer (the father of Master Nathaniel), who had been a very ingenious and learned jurist, had drawn in one of his treatises a curious parallel between fairy things and the law. The men of the revolution, he said, had substituted law for fairy fruit. But whereas only the reigning Duke and his priests had been allowed to partake of the fruit, the law was given freely to rich and poor alike. Again, fairy was delusion, so was the law. At any rate, it was a sort of magic, moulding reality into any shape it chose. But, whereas fairy magic and delusion were for the cozening and robbing of man, the magic of the law was to his intention and for his welfare.

In the eye of the law, neither Fairyland nor fairy things existed. But then, as Master Josiah had pointed out, the law plays fast and loose with reality – and no one really believes it.

Beskrivningen av konstruktionen av och synen på lagar roar mig, och även om det är en tolkning jag själv gör i min läsning av Lud-in-the-Mist tycker jag mig skymta en stark misstro mellan det blinda och ofta huvudlösa användandet av lagar. De är, för att använda post-modernisternas terminologi, likt de stora berättelserna. Nu är ju Hope Mirrlees betydligt tidigare än så, och hon hade nära kontakt med författare som T.S. Eliot och Viriginia Woolf vilket snarare placerar henne bland modernisterna. (Julia Briggs ska ha beskrivit Mirrlees Paris: A Poem som ”modernism’s lost masterpiece, a work of extraordinary energy and intensity, scope and ambition.”) Det är lätt att läsa in temata som makt, frigörelse och modernitet i Lud-in-the-Mist, men det som Douglas A. Anderson beskriver som Mirrlees största intresse var konflikten mellan livet och konsten vilket hon också visar när bokpersonernas inre liv spelar en allt större roll för deras vardag.

Givet det ter sig den ”klassiska fantasyns” (tänk Tolkien, David Eddings och Robert Jordan, bland många andra) ädelmod och världfrånvändhet en smula simpel. Samtidigt har den här typen av litteratur aldrig satsat på att förklara komplexa känslor eller förlopp och kanske var det därför som Tolkien fick ett så pass stort genomslag. Det behöver inte vara svårare än Sagan om ringen (även om den är svår på helt andra vis, men det vore att sparka in öppna dörrar).

Hade Lud-in-the-Mist gått i bräschen för den nya fantastiska litteraturen hade vi sett en fantasymarknad där Neil Gaiman och hans stilfränder varit regel snarare än undantag vilket åtminstone jag hade uppskattat givet vad jag vet i dag. Samtidigt hade kanske törsten efter episka historier om kungar, drakar och jordens undergång växt sig så pass stark att det här inlägget hade handlat om Nibelungensången, eller om Mirrlees aldrig skrivit Lud-in-the-Mist hade det här inlägget kunnat handla om William Shakespeare och den bortglömda delen av arvet efter draman som A Midsummer Night’s Dream och The Tempest.

Det är väl det fina, antar jag, med litteraturhistorien. Den tycks trots allt gå i cirklar. Det som en gång kallats gudasagor eller hjältesånger, blev världsberömd dramatik och tog vägen genom populärkulturfiltret och blev antingen Tolkien och Eddings eller Mirrlees och Gaiman.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!