Den här artikeln är med i boken Om drömmar och rastlöshet. Utvalda texter 2009-2021. Hela innehållsförteckningen, samt var du skaffar den, finns om du följer länken.
Jag sitter och tittar ut på den jämngrå himlen. Det duggar lätt och den snö som för några timmar sedan knappt täckte gräset är nu borta. Inget annat var att vänta. Jag sitter så för att det går. Ena barnet sover i vagnen och andra är just den här dagen med sin mamma och storhandlar. För en sekund låter jag bli att lyssna efter barnskrik och låter tankarna vandra.
Nyligen bytte jag bort den här webbplatsens undertitel ”Om drömmar och rastlöshet”. Den har hängt med länge och har ändå slutit en cirkel kring vad jag ville göra med bloggen, men otydlighet och nyorientering tvingade den att lämna plats åt annat. Formuleringen i sig kan jag inte släppa, åtminstone inte utan ett ordentligt farväl.
Jag minns inte exakt när jag började sammanfatta min webbnärvaro så. 2011? Ja, som senast, men förmodligen tidigare än så. Då var jag yngre, mer ensamstående, mer frustrerad, mer rastlös. Jag ville mycket. Kunde nästan inget. Min tillvaro kretsade i större mån kring allt det jag saknade av egenskaper, framsteg och relationer. Jag såg bara en sida som likt en blodmåne sköljde över mina hornhinnor. Olycksbådande och omöjlig att värja mig ifrån. Denna enda sida producerade två konsekvenser: Drömmar och rastlöshet.
Det kan tyckas konstigt att jag i den själsliga reningens namn inte utfört en undertitelektomi för länge sedan, men den ovanstående diagnosen dröjde ända till nu när ingreppet av andra anledningar gjordes. Det är genom den jag definierat mitt skrivande som ju ärligt talat gått på sparlåga ett tag. Kanske har den även erbjudit mig ett andingshål som penetrerat det tjocka snötäcke som är mina krav på mig själv. Det är okej, det är bara drömmar, det är bara rastlöshet.
Det finns ytterligare en anledning: det är en, i min för stunden inte så ödmjuka mening, förbaskat fin formulering. Bilden av drömmaren som inte lyckas åstadkomma något är stark för mig, det spelar ingen roll om han (jag) är medioker eller distraherad, rastlösheten följer likväl. Ibland lyckas han (jag) förvandla drömmarna och rastlösheten till ord, men — återigen i ärlighetens namn — oftast inte. Orsakar det mer rastlöshet? Förmodligen. Mer drömmar? Tveklöst. Alla de stunder jag stirrat ut genom ett fönster utan att egentligen stirra ut genom ett fönster kan i de allra flesta fallen beskrivas som det ena eller det andra. De tu tycks för mig oskiljaktiga.
Vidare: Ordens gemensamma starka ljud — r, ö och a — binder dem samman utan att varken rim eller alliteration behövs. Det ligger helt enkelt rätt bra i munnen. Tankarna vandrar till gamla rollspelsnamn (även om jag inte vet vad Drömmar & Rastlöshet skulle vara för spel; kom gärna med förslag) även om bokstavsrim där är en tämligen stark konvention.
Jag har svårt att skiljas från formuleringen, orden, bilden. De är helt införlivade i den jag är, men för den sakens skull behöver de inte skänkas en så framskjuten position varken i min självbild eller bilden jag förmedlar till andra. Jag kommer fortsätta drömma, jag kommer helt säkert ha perioder av rastlöshet, men snart vaknar barnet i vagnen och kassarna från Coop kommer hem tillsammans med hans storasyster och mamma. Då måste jag slita blicken från de tunga molnen som suddar ut gränsen mellan himlen och marken och vara till för andra. Och när tillfälle ges är det inte drömmar och rastlöshet som ska fylla min tillvaro. Nej, då ska jag läsa och då ska jag skriva.