Om att förlora en bror

Den här artikeln är med i boken Om drömmar och rastlöshet. Utvalda texter 2009-2021. Hela innehållsförteckningen, samt var du skaffar den, finns om du följer länken.

Klockan är fem i halv fem en torsdagmorgon. Jag har precis kommit hem efter att ha lämnat av pappa vid sitt hus i skogen utanför Rimforsa. Jag somnar ovaggad och vaknar några timmar senare; nollställd.
     Det är främst en fråga om sömn. En sedan tidigare låg energinivå gör sitt till när effekterna av lite sömn ska summeras. Lite som när kroppens organ är så svaga att till och med en förkylning kan vara livshotande. Lite som när man någon månad senare strax efter att man fått reda på att ens katt har en kronisk njursjukdom får ett samtal om att ens bror gått bort, hjärtat stannade och läkarna lyckades inte väcka honom trots en timmes arbete. Lite som…
     Vi stannar där, backar tillbaka.
     Det var en onsdag när det blev värre med min äldsta bror Daniel. Han hade varit sjuk länge, på ett eller annat sätt längre än vad jag förstått, men även allvarligt sjuk ett tag. Den onsdagen fick jag ett samtal om att han låg på intensiven, att något var allvarligt trasigt. Jag och min andra bror tog oss upp till sjukhuset när läget var under kontroll åkte jag för att hämta pappa långt uti skogen. Väl tillbaka på sjukhuset fanns inget vi kunde göra mer än att vänta.
     För tydlighetens skull: de knepiga familjerelationerna på den sidan kan sammanfattas med ”lång tid” och ”stora avstånd”.
     Drygt en vecka senare var det dags igen. Jag tog en öl med några vänner, såg fram emot en utekväll men blir uppringd av pappa som berättar att Daniel återigen blivit sämre, den här gången är han på hjärtintensiven. Jag ringer själv upp sjukhuset och de säger dämpat att det nog är en god idé att ta mig till sjukhuset. Mer väntan, inga direkta besked. Jag tar mig ifrån sjukhuset och sluter upp med mina vänner som gör stan. Det går inte att skilja på hopp och förtvivlan när det är så nära.
     Snart flyttar de tillbaka Daniel till intensiven och det känns plötsligt som att jag kan allting om sjukhuset – inte verksamheten; lokalerna. Plötsligt blir jag så trött, så trött, som om det inte finns något slut.
     Jag och min syster Maria beslutar oss för att hälsa på honom. Ingen av oss vet vad som väntar. Vi vet ingenting och har ingen erfarenhet av något liknande. På gott och ont. Vi leds in i salen av en sköterska. Bakom en skärm ligger någon vi inte känner. Bakom den andra ligger Daniel, men det är som om vi inte känner honom. Han är svullen som en padda och med ens är bilden av min bror fastetsad på näthinnan. En sjukgymnast håller benen igång på vår nedsövda bror som sitter fast i alla maskiner som överblickar och styr varje andetag. Ingeting är sig likt och det kom att bli den sista bilden av vår bror.
     Sedan fick jag mycket att göra. Jobb och annat, och under tiden var rapporterna som delgavs mig goda.
     ”Daniel är vaken nu.”
     ”Daniel kommunicerar med en whiteboard.”
     ”Daniel kan prata igen.”
     ”Daniel är pigg.”
     I min enfald, kanske, trodde jag att det var lugnt. Jag lät mig luras att åsidosätta min realistiska hållning som jag inledningsvis hade och inbillade mig att jag i lugn och ro skulle få möjlighet att prata med Daniel om det som hänt, men också om framtiden och om annat.
     Min magra katt och hans aptitproblem blev föremål för ett veterinärbesök. Det ringer i telefonen, men jag har ljudet avstängt för hos veterinären kan man inte ha ljudet på. Väl hemma igen, med en katt som kommer behöva äta specialfoder resten av sitt liv, för njurvärdet är tre gånger för högt, får jag möjlighet att ringa upp. Det är pappa som ringt.
     ”Du har hört vad som hänt? Daniel klarade sig inte.”
     Så var det över. Månader av oro omsatt i krossat glas. År av frustration och lidande över.
     På näthinnan en bild av en bror jag knappt kände igen. För alltid, kanske.
     När jag bodde på Kungsgatan i Norrköping strök det omkring en person i kvarteret som på alla sätt var en kopia av Daniel. Han såg ut som Daniel och rörde sig som Daniel och jag kunde se honom från mitt fönster på fjärde våningen. Då hade jag inte träffat honom på kanske fyra år (det är lite suddigt i kanterna, den där tiden). Det blir lustigt när två av mina tydligaste minnen av Daniel inte är av honom.
     Jag önskar att det inte var så.