Den här artikeln är med i boken Om drömmar och rastlöshet. Utvalda texter 2009-2021. Hela innehållsförteckningen, samt var du skaffar den, finns om du följer länken.
Just nu och fram till den 14 mars visas min syster Maria Ackerfors utställning Av hela mitt hjärta på Norrköpings stadsmuseum. Vernissagen var på Alla hjärtans dag och som tilltugg till tuschporträtten bjöds på såväl choklad- som geléhjärtan, allt med en ironisk vink. Maria reagerade på det sockersöta, det klyschiga och bestämde sig för att ge röst åt personer som inte kunnat ta sina hjärtan för givet.
Vad innebär det att födas med ett halvt hjärta? Vad händer när man får ett nytt? Hur klarar man av väntan på ett hjärta som kanske aldrig kommer?
Det är kanske att ta i att säga att det gått inflation i hjärtan, som symbol för kärleken är det synd att klaga. Det svåra är snarare när allvaret glöms bort mellan högtidskort, rosor och gulligull. Likt en palimpsest har ursprunget, muskeln, suddats ut och skrivits över, suddats ut och skrivits över till oigenkännlighet. Hjärtat har formats till en chokladask och blod finns där bara när vi behöver det för att sätta ord på våra känslor. Att något pumpar inuti är helt enkelt inte så viktigt.
I höstas drabbades jag och min fästmö av ett missfall. Det är tydligen vanligt, men inget som pratas särskilt mycket om, och innan var vi glada, berättade för våra familjer, berättade för vänner och förväntansfulla fram tills dess att det startade (eller slutade, om man så vill). Ultraljudet visade att hjärtat stannat, och att det hade gjort det flera veckor innan dess att missfallet fullbordades.
Det var som om någonting brast och all den positiva energi som vi bäddat upp som alldeles för många kuddar i sängen var som försvunnen. Vi fick höra att det var vanligt med missfall, att ingenting tydde på att något var fel i övrigt, att risken för ytterligare missfall inte ökade. Vi hörde vad de sa, men det är en sak att förstå, en helt annan att känna.
Det gjorde ont. I kroppen, i hjärtat, i själen.
Vi började prata om framtiden. Inte som om hela livet ligger framför oss utan för att gripa tag om det sista halmstrået. Vi ställde oss frågor som ingen av oss normalt ställer. Orkar vi en gång till? Ska vi vänta med att flytta, älska, leva, drömma? Vad gör vi om det skiter sig igen? Vi kan ju alltid adoptera…
Ungefär samtidigt publicerade Dagens nyheter en rad artiklar om frivillig barnlöshet. Vi kunde läsa att ”mitt barn aldrig blir meningen med livet”, något par ”tycker om att vara flexibla” och att det ”inte är självklart att barn gör oss lyckligare”. Med en omisskännlig timing radades artiklar upp med personer som gjort valet att inte skaffa barn. Härligt för dem. (Och självklart rätt att både skriva om det och att välja det, barnivrandet är norm och så länge barnlösa ifrågasätts utan visad hänsyn behövs det.) Jag kunde inte undgå artiklarna och i ambitionen att rucka på strukturer med andra perspektiv försvann vårt: det ofrivilligt barnlösa. Det var dramatiskt, det var irrationellt och det var temporärt, men artiklarna började dyka upp bara några dagar efter att missfallet gav sig till känna. Ett omen om en storm som aldrig kom.
För några veckor sedan var vi på ultraljud igen. Ett litet hjärta pumpade starkt därinne. Ett riktigt hjärta, inte ett sådant man skriver dikter om på våren (även om det förhoppningsvis kommer bli även ett sådant framöver). En kropp rörde på sig. En hand vinkade. Ett hjärta slog.
Våra chockinducerade tvivel gav med sig, även om såret missfallet lämnade kliade, fortfarande kliar. Kanske kommer den känsla som kännetecknade första graviditeten aldrig mer att infinna sig. Rosor och gulligull. Istället får vi ha våra drömmar, hopp och framtidsplaner bredvid vetskapen om hur fragilt livet ändå är. Dessutom hyser vi stor tilltro till Livsmedelsbrännaren (tills vi lärt känna hen bättre kallar vi hen så) som växer hos oss.
Hjärtat är nog inte bara en muskel, men när det är som muskel vi betraktar den är hjärtat som mest hämningslöst. Det vittnar Maria Ackerfors utställning Av hela mitt hjärta också om.