Michel Faber
584 s. Canongate 2015 (2014)
Boken om märkliga nya ting. Smaka på det. Väcker det inte något alldeles särskilt inom dig? En nyfikenhet, kanske. Ett löfte om en öppnad dörr in till en Alice i Underlandet-värld. Så var det åtminstone för mig då jag först hörde talas om Michel Fabers (f. 1960) roman The Book of Strange New Things och äntligen tog jag mig tiden att kasta mig in i den.
Boken utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid. Prästen Peter rekryteras för ett alldeles särskilt uppdrag. Företaget USIC håller på att kolonisera en planet som efter en omröstning fick namnet Oasis. Det är kargt och svårlevt där, men åtminstone beboeligt. Nå, Peters uppgift är att fortsätta lokalbefolkningens väg mot frälsning; missionera, helt enkelt. Han lämnar sin fru Bea kvar på jorden och beger sig.
Peter visar sig perfekt för uppdraget. Han lämnade ett uteliggarliv kantat av droger och småbrottslighet när han mötte Jesus (och Bea), men erfarenheterna av ett liv på samhällets utsida kommer honom väl till gagn. Dessutom verkar lokalbefolkningen till stor del redan köpt konceptet, för när han kommer dit hälsas han välkommen av Jesus Lover One och en kör som sjunger ”Amazing Grace”. De människor som bebor rymdbasen verkar däremot sväva fritt utan vare sig ankare eller drömmar.
På ett Margaret Atwoodskt vis målar Faber upp en inte orimlig framtid där företag med oändligt med resurser1 utforskar världsrymden istället för att ta hand om den egna planeten. Nyanserna är fina och Faber låter Peter få dåliga nyheter från jorden i långsamma meddelanden från Bea. Inte nog med att naturkatastrofer och attentat pågår världen runt, Beas liv faller samman sakta med säkert med Peter på ljusårs avstånd.
För Peter i synnerhet, kanske även i allmänhet, är det lätt att tro i den religiösa bemärkelsen när saker blir långsamt bättre, när saker löser sig eller när det åtminstone är status quo. Och på Oasis går allting prima, mer eller mindre, men de dåliga nyheterna och Beas hopplöshet får Peter att ställa frågor till sig själv. Åtminstone mot slutet, för förblindad av sin tro försöker han trösta sin fru på alla möjliga de facto okänsliga sätt.
Titeln håller kanske inte riktigt vad den lovar, men Faber skriver bra om nya märkliga saker läsaren omöjligt kan föreställa sig, och om vad avstånd kan göra med relationer, tro och prioritering. Gillar man Atwood eller Richard Powers eller den typen av spekulativ fiktion finns säkert mycket att hämta i The Book of New Strange Things och även om man inte är något science fiction-fan tror jag att romanen går att ta till sig.