Jenny Tunedal, omslag formgett av Johanne Hjorthol
119 s. Wahlström & Widstrand 2022 (2022)
I princip varje år är det något diktverk som slinker igenom och nomineras till augustpriset skönlitterära utmärkelse och förra året (2022) var det poeten Jenny Tunedals (f. 1973) poesisamling Dröm, baby, dröm, och varje år väcker det mitt intresse på något vis (och bland riktiga pärlor från senare år återfinns Ædnan (2018) och Osebol (2019) så det är ändå en hyfsad fingervisning).
I Dröm, baby, dröm samsas en rad röster som alla har det gemensamt att de uttrycker någon form av sorg eller saknad, inte sällan av ett varaktigt slag som varken är bottenlöst eller möjligt att glömma. Om sorgen är kopplad till en förlorad förälder, ett förlorat syskon eller ett förlorat barn varierar över tid, men desto mer beständig genom Dröm, baby, dröm är rädslan över att förlora sitt liv. Eller som ett citat ur bokens första dikt gör gällande: ”att bli behandlad som en levande människa fram till min död”. Genom diktspråket ställs gång på gång frågan om vad ett liv är och vad som är dess gränser. Emellanåt är det både effektfullt och berörande.
Särskilt nära, upplever jag, kommer en parafras på ett självskattningstest där frågorna är påståenden av klinisk karaktär, medan svaren är poetiska känsloyttringar med mycket djupare innebörd än vad en skattning 1-4 kan ge:
1. Jag tänker på dig så mycket att det är svårt för mig att göra det jag normalt gör
En kall natt eller en hel sommar
Kärlek börjar alltid med lögn
Någon försöker hoppas och försöka
Fast det är omöjligt att inte dö
Jag upprepar dina handlingar i stället för mina
Det finns inget som heter återvändo
Dröm, baby, dröm drar tankarna till Patient (2021) vilken är en mer sammanhängande och rentav råare bok där jaget har en ständig närvaro. Dröm, baby, dröm är i stället kören som genom poesin skapar kvantitet, där den innevarande känslan ekar som vore bokens pärmar en sal med mycket akustik.