Enligt Bo Bergmans Ordens ursprung. Etymologisk ordbok över 2 200 ord och uttryck1 från 2009 bildades ordet ”hemsk” ur det betydligt trevligare ”hem” någon gång på medeltiden. Den ursprungliga betydelsen var att det hemska var någon som vistades allt för mycket i hemmet, och det var i sin tur en orsak att misstänka att personen i fråga var rädd eller blyg. I dag är den kopplingen mycket svårare att göra. Teknisk utveckling och kreativa påhitt gällande arbetsformer har gjort att vi kanske är som mest sociala när vi är hemma. Ett konstant uppdaterande av Facebooks statusuppdateringar (vilket, ska jag inte sticka under stol med, var den främsta anledningen att jag alls upptäckte Kavitet) och ett evinnerligt gillande och Farmvillande har gjort oss mer hemma hemma än någonsin, utan att för den sakens skull betyda att vi är rädda eller blyga. Eller?
Jag konstruerar en persona för att statuera exempel:
Jag lider av telefonfobi och jag vet att jag är långt ifrån ensam. På senare tid har jag försökt ignorera det med varierande framgång. För det mesta slutar med att jag säger något pinsamt som får personen i andra änden att undra vad det är för busringare som hen råkat ut för. Förr var det värre. Det märkligaste torde vara att det allt som oftast handlar om samtal som inte betyder något egentligen – supportsamtal, till exempel. Jag lyfter luren (nej, det gör jag ju inte – jag har ju mobiltelefon) och slår numret i takt med att min puls stiger. Min panna blir blank av svetten och är inte telefonen gjord av tvål så hal som den är? Medan signalerna gör gällande att jag gott kan vänta spelar jag upp samtalet i huvudet och när någon till slut svarar blir jag förvånad och förvirrad och i bästa fall får jag fram det jag ska säga utan att jag minns ett ord av vad som sagts. I värsta fall minns jag. Problemet här är att när vi alltmer isolerar oss i våra hem är kopplingen till omvärlden, om det så är för ett samtal med Bredbandsbolagets support (som för övrigt haft stort överseende med min tafatthet), viktigare än något annat.
Det är då man inser att den ursprungliga betydelsen av ”hemsk” inte är så märklig trots allt. Som humaniorastudent är man inte direkt bortskämd med schemalagda aktiviteter i universitetets regi och även om jag gör mitt bästa för att sysselsätta mig och träffa folk uppenbarar sig snart sanningen: man kan bli hemskt ensam. Jag isolerar mig hemma, katten ligger och sover på soffryggen och jag försöker förstå var någonstans det gick fel. Jag anser mig inte vara osocial, tvärtom – jag trivs bäst bland människor. Eller jag tror mig göra det, men kanske är min törst efter umgänge ett symptom av min hemskhet? Jag mailar min handledare i stället för att gå och prata med henne, jag chattar med mina kompisar i stället för att gå och fika med dem, jag undersöker grundligt mina vänners Facebookloggar i stället för att ringa och fråga hur de mår.
Bo Bergman skriver att ”[s]edan blev betydelseutvecklingen ungefär den här: ’ovillig, slö; dum; uppbragt; dolsk; dyster; otäck’.” Min persona, mitt alter ego och exempel, rör sig med rask takt genom de hemska synonymerna. För till en början var det just ovilja och slöhet som försatte honom i den här situationen. Han tyckte det var rätt skönt att inte ha något schemalagt, att få vara hemma och göra saker i sin egen takt. Till en början njöt han för fullt av att få styra sitt eget liv och med stor frihet dansa genom tillvaron, men som den tyske romantikern Johann Wolfgang von Goethe lär ha skrivit: ”Ingen är så hopplöst förslavad som den som tror sig vara fri.” Friheten att bara vara hemma blev snart mer likt ett fängelse, väggarna kröp allt närmare och eftersom han var så rädd för telefonen blev den snart en inredningsdetalj snarare än det kommunikationsverktyg den en gång var. Han kände sig dum, för nu, alltför sent, insåg han vikten av att träffa folk. På riktigt. Uppbragd över sin dumhet började han förfölja sina vänner på Facebook, närhelst någon skrev att de var på väg någonstans gick han också dit, dolskt lurade han i skuggorna, för upptagen av att vara hemsk för att inse att, likt knyttet i Tove Janssons Vem kan trösta knyttet? (1960), ”om du bara springer undan så får du ingen vän.”
Sakta men säkert gick det upp för mitt exempel att han hamnat i en essä om det hemska hemmet och det gjorde honom dyster (utan att för den sakens skull försätta honom i en existentiell kris, lyckligtvis). Jag sa till honom – nej, vänta, jag skrev ett mail till honom:
To: exempel@dethemskahemmet.nu
From: martin@ackerfors.se
Topic: Vad ska du göra åt det här nu då?
Hej där, mitt exempel och tillika alter ego! Jag inser att det är en rätt prekär situation jag försatt dig i och jag kan inte säga att det inte är meningen, för då skulle jag ljuga. Jag förstår om du är upprörd, det skulle jag också vara ifall någon meningslös författare kom och lekte Gud med mitt liv (du bör för övrigt se "Stranger than Fiction" med Will Ferrell och Emma Thompson som handlar om just det, mycket bra film).
Hur som helst. Jag vet att det här till stor del – eller ja, helt – är mitt fel, men det är ditt ansvar att ta tag i det här nu. Du har hittills gått igenom samtliga sinnesstämningar som ordet hemsk utvecklats igenom. Alla utom en, och det är här du måste ta lite initiativ, visa lite inre styrka (och jag tänker inte tillåta dig att läsa några självhjälpsböcker). Antingen fortsätter du på ditt snarast ödesbestämda spår eller så tar du tag i det här och ser till att ändra på ditt liv, låta hemmet bli en fristad för själen, snarare än ett fängelse för densamma.
Med vänliga hälsningar
Martin Ackerfors
Till en början tänkte mitt alter ego helt sonika avfärda mitt mail som skräppost, men det kunde jag naturligtvis inte tillåta. Nej, hur skulle det sett ut? I vilket fall som helst, mitt mail påverkade honom, försatte honom i tankar om hur han skulle bryta mönstret. Han insåg naturligtvis det vanvettiga i att låta hemmet bli hela hans värld, att ersätta mänskliga kontakter med ettor och nollor. Vem vill egentligen vara hemsk?
Vad han gjorde är egentligen inte intressant, med de verktyg som var honom tillgängliga (mail, telefon, MSN, Facebook eller vad man nu kan tänka sig – jag börjar bli för gammal för att hålla reda på alla nymodigheter) såg han till att börja träffa människor, sådana av kött och blod. Det tog ett tag för honom att reparera de skador hans självpåtvingade frihet hade orsakat, men det visade sig snart att de flesta var glada att han hade krupit ur som hemska kostym och gjorde honom sällskap utanför de sociala mediernas förlovade värld. Först då kändes hemmet mindre hemskt och mer som någonstans att lägga sin hatt.
Den här texten publicerades ursprungligen i nättidskriften Kavitet i juli 2010.